Monaxes humlesurr

Dags för summering.

2011-12-31T11:53:00.003+01:00

Ja, så här dags i årshjulet ska man ju summera det som varit, vad har varit bra, vad har varit mindre bra? Året som gått har väl egentligen inte varit varken bättre eller sämre än tidigare år. En del nya erfarenheter har man gjort och en del farhågor har blivit besannade.
Älskade släktingar har gått vidare och lämnat ett stort tomrum efter sig, vänner har gått, lämnandes en stor förvirring, chock och vrede efter sig, vänner som man trott varit borta har återkommit.
Det har varit mycket på minussidan, men också mycket på plussidan!
En underbar resa till USA hann vi med även i år, denna gång kunde vi lägga till Washington och Natucket på "har varit där" kartan.
Att göra denna resa tillsammans med goda vänner var en höjdpunkt, som tillsammans med glädjen över att åter få träffa en kär vän "redan" detta år igen, gjorde dessa veckor i USA mycket minnesvärda.

Nya jobbet är över förväntan, och för första gången på flera år har jag kunnat slå mig till ro på min arbetsplats, vilket verkligen har varit på tiden. Trodde väl aldrig att jag skulle förvandlas till "flyttfågel" som vandrat från jobb till jobb. Man längtar ofta efter förnyelse, kanske framförallt på jobbet. När det verkligen blir förnyelse är det inte lika säkert att det blir bra, då är det lätt men samtidigt smärtsamt att se tillbaka och undra varför.

Odlingsåret har varit medelmåttigt, hyfsad med skörd och hyfsat med blomster som tackat för omvårdnaden. Som vanligt är det mina Brugmansior som stått för den mesta prakten och har inhovat många beundrande utrop. Jag har fört samma kamp mot alger i dammen som alla andra år, kan inte säga att jag vann kampen detta året heller, men vattnet var i varje fall inte grönt hela tiden! Bättre än så blir det nog inte.
Självklart finns många nya planer för trädgården med i tankarna, men än så länge är det bara i funderingsstadiet. Får se vad som kan förverkligas i år.

Hösten, ja, hösten gillar jag inte, som jag tidigare skivit tycker jag att det är en tung och mörk tid då allting vissnar ned och dör. Väntan på ljuset tycks vara evighetslång.

Julen är ett välkommet avbrott som varslar om att det snart vänder och blir ljusare igen.
Eftersom jag inte gillar kyla och snö, får jag erkänna: jag är mycket nöjd med den hitills milda vintern vi haft.
För min del får det gärna vara lika milt fram till vårens ankomst. Just idag, nyårsafton är det lite frostigt här vid randen av havet, ett vackert täcke av rim ligger över gräsmattan.
En lätt skorpa av is har lagt sig delvis på dammen. Det räcker med detta, mer behöver det inte bli.
Ser med tillförsikt fram emot ett nytt år med nya erfarenheter, nya upplevelser och ett gott odlingsår.

Gott nytt år på er, ni som orkar läsa min blogg trots den sparsamma uppdateringen!

Egentligen är det ganska vackert...

2011-10-15T17:21:00.001+02:00

Jag får nog backa lite i min bitterhet över hösten. Idag har det varit en strålande höstdag, soligt och klar krispig luft. Om det nu inte kommer mer regn eller blåst, så kan jag nog klara mig fram till jul med detta vädret!

En tanke om vänskap

2011-10-13T11:22:00.006+02:00

Jag brukar inte vilja ha awarder eller andra typer av kedjor som man ska delta i men denna lilla bild kom så lämpligt med tanke på mitt tidigare inlägg att jag inte kunde låta bli att publicera den!

Tack Jessica för att du valde att skicka den till mig.

Mörka kvällar...

2011-10-12T19:36:00.005+02:00

och föralldel, mörka tankar...

Ljuset försvinner allt längre bort från oss och väntas inte tillbaka än på flera månader. Folk drar sig tillbaka in framför tv apparaterna och umgänget minskar. Tiden tas allt mer upp av jobb och de nödvändiga vardagliga sysselsättningarna. Egentligen minskar ju inte tiden, det är bara ljuset som minskar, ändå tycker vi att vi har så mycket mindre tid nu än vår och sommartid!

I helgen fick de flesta av mina övervintrare kånkas in i växhuset, eftersom det var risk för frost. Det är en högst tillfällig plats, de ska egentligen in i friggeboden, men den är ju full av material till nya badrummet... Dessutom står alla mina Brugmansior kvar ute på altanen, jag har ingen plats för dem ännu i garaget för där står ännu mer material till badrummet......
En del övervintrare har jag ställt i uterummet, såsom Citrus, Fikon osv.

Jag får erkänna att badrumsrenoveringen tar på både humör och krafter, hela huset står på ände och nu ställs det lite på sin spets eftersom mina växter inte kan få sin vinterbostad ordnad. Badrummet blir säkert jättebra, men hantverkare är verkligen ett speciellt släkte, de säger en tid de skall komma, och kommer först flera timmar senare, om de över huvud taget dyker upp... Nu har badrummet stått stilla i snart en vecka, ingen hantverkare har varit här, varför? Inte den blekaste aning! Hoppas det är klart till jul...

Ett badrum i rivningsfas, nu har vi återfått väggar och golv, men väntar på kakel, klinker och allt annat...

Kände mig extra deppig en dag tidigare i veckan. (inte bara beroende på det försenade badrummet) Det är alltid sorgligt och tråkigt när en vänskap inte längre är vad man trodde den var. Man har delat mycket, gott och ont, men livet tar ibland olika vägar, så även vännerna...

Just när jag kände mig riktigt nere fick jag ett meddelande från en mycket nära vän som bor långt härifrån, det var ett positivt besked med mycket omtanke i. Mitt deppiga humör vände genast! Det är skönt med nära vänner, då spelar avståndet verkligen ingen roll! Man kanske inte kan träffas fysiskt lika ofta men tack och lov finns ju både telefon och internet!

Klicka gärna upp dessa bilder av en vacker orm som jag lyckade få på foto i sommras, det var inte lätt, snabba som de är!

Avslutar med en jättevacker mal som jag lyckade få på bild, klicka gärna upp även denna! Så fantastiskt att se snabeln som de hämtar godsakerna från blommorna med!

Höstfärger

2011-10-09T14:13:00.001+02:00

Nu är det dags att börja stänga ner trädgården och ta vara på det sista som går att skördas. Dock får pumporna stå på tillväxt lite till, några har börjat byta färg som den här, men de flesta är fortfarande gröna.
Älskar att använda pumporna nu på hösten, både som dekoration och tillagade till mat...

En otrevlig händelse mitt i bland folk!

2011-10-03T17:56:00.005+02:00

Ja, idag hände det verkligen en högst otrevlig händelse.

Jag skulle hämta sonen vid ett litet torg i västra Göteborg för att vi skulle kunna samåka hem. Sagt och gjort, jag parkerade bilen där vi skulle mötas, och passar på att ringa ett samtal under tiden jag väntar på att sonen skall dyka upp.
Helt plötsligt står sonen utanför bilen, nästan sliter upp dörren och tar sig in och sätter sig, (låser också bilen innifrån vilket jag inte märkte omedelbart) samtidigt som han väser till mig: kör för fan, kör...Lite förvirrat tittar jag på honom, men gör som han säger och startar bilen och kör iväg.

Avslutar samtalet en stund senare och frågar genast vad var det där frågan om? Jag trodde väl egentligen att det kanske var en lapplisa som stod och klockade mej för att snabbt kunna lappa mej...men så var det inte.

Sonen berättade då att han, när han var på väg bort mot mig i bilen, blivit tilltalad av 2 män i 30-40 årsåldern, eftersom han inte hörde vad de sa, tog han ur ena hörluren och sa: Ursäkta jag hörde inte... Det räckte tydligen för de började genast kommentera sonens klädsel och utseende, dessutom på ett ganska hotfullt sätt. Sonen hade mer eller mindre ignorerat vad de sa, han fortsatte att gå mot bilen, När de såg detta, då följde de efter! När sonen satt sig i bilen, och väser till mig att köra, då var de på väg mot bilen!

Så omedveten om dramatiken runt omkring mej körde jag, jag höll ju fortfarande på med mitt samtal. Men när jag fick det återberättat blev jag helförbannad och skärrad, kände mest av allt för att vända och skälla ut dessa 2 idioter! Sonen sa att nykterheten inte var så bra hos dessa 2 individer, men det är ju knappast nån ursäkt. Men det kanske var lika bra att jag inte körde tillbaka.

Så slutsatsen av detta måste bli: Inte ens kl 16:10 mitt på Mariaplan i Göteborg, kan en kille som gillar kläder och gärna klär sig väl, undvika att bli påhoppad av hjärnbefriade idioter, jag trodde i min enfald att de var för fega för dagsljus och helst höll sig till nattmörker, men det var tydligen fel...

Vad kan man bära med sig för att försvara sig?

En dimmig söndag i oktober...

2011-10-02T20:40:00.004+02:00

Det finns ju massor av saker man kan och bör göra, ni vet allt det där tråkiga som tvätt, strykning och städning. Dessutom så behöver ju trädgården en rejäl hjälpande hand nu, det mesta ser mer eller mindre helvisset ut. Gräsmattan är löjligt likt sjögräs, dvs svepande långt och framför allt väldigt blöt. Omöjlig att klippa alltså.

Hade ingen lust alls att göra något av ovanstående, gjorde istället, med benägen hjälp av sonen, en "höstkrans" eller vad man ska kalla det. Stommen är pil och blåregnslianer som jag helt rått kapade av. Blåregnet visar hotande tendenser att ta över hela baksidan på huset och även försök till att ta sig in i sovrummet via fönstret. Hade därför inga som helst samvetsbetänkligheter att klippa av några lianer.

Lite japanska lyktor, en gren liguster och några fröställningar från en lilja fick avsluta själva kransen. Virade sedan runt några varv med ett sidenband som jag köpt i Boston (45 meter kostade 50 spänn, var tvungen att köpa den rullen och 3 andra!) Resultatet blev helt ok, något som lyser upp lite på ytterdörren i det kommande höstrusket.

Förutom kransbindning har jag torkat trattkantareller hela dagen, har så många att ugnen måste användas, hade inte plats att breda ut mer tidningar! Vilket underbart svampår detta är! (om man gillar svamp alltså)

Så, med dessa sysslor slapp jag att städa och tvätta osv, en ganska bra söndag alltså ;)

Idag skriver vi den 1:a oktober...

2011-10-01T21:31:00.003+02:00

Första oktober idag, och jag begriper ingenting, jag har ingen aning om vart dagarna tagit vägen, dom har bara försvunnit! Egentligen känns det ganska obehagligt det här, dagar som man väntar på är plötsligt bara borta! Som om någon annan tagit dem...
Nåja, när jag rekapitulerar lite så inser jag ju att jag minns några dagar, i varje fall semesterdagarna i sommras, fast även de gick faktiskt misstänkt fort, måste ha blivit något fel i tidslinjalen där också, eller hur man nu ska uttrycka det.

Jag hade så många goda föresatser inför denna höst, ingen av alla dessa föresatser har blivit av, men det är inte mitt fel! Inte när NÅGON ANNAN manipulerar tiden för mig! Det kan väl knappast skyllas på mig, eller hur?

Jag har varit skamligt dålig på att uppdatera bloggen. Jag vet. Men nu när jag har fattat att någon stjäl min tid skall jag bevaka mina intressen lite mer och tända flitens lampa även här.

Blomstrande överdåd av lite enklare sort.

2011-07-12T20:09:00.005+02:00

Oftast blir det ju så att man visar det prakfulla och exklusiva i blomväg, man hänförs över sällsynta blommor som visar sina vackra blommor och underbara färger.
Fast när jag ser mig omkring finns det vackra så kallade vardagsblommor också. Det kanske inte är några sällsynta rariteter, men de pryder sin plats och ger ögat njutning trots sin lite enklare härstamning.

Lavendel, så underbara de är, doftar som en dröm och har en underbar färg. Påminner mig om alla de små doftpåsar som förr syddes och lades i linneskåpen för att få linnet att dofta gott.

Tror jag ska införa detta i mitt linneskåp i år också. Problemet är bara att de bör plockas när de blommar som bäst, inte när de blommat över. Och vem har hjärta till att kapa alla dessa underbara stänglar? Alla bin som tappert kravlar upp och ner i blommorna skulle säkert komma att spöka för mig om jag kapade stänglarna nu, får nog vänta lite till...

Måste passa på och tacka Vanja för hennes fantastiska lavendelsticklingar som hon skickade till mig för ett par år sedan.

Mina stockrosor har jag beskrivit tidigare, så här ser det ut idag när jag öppnar min uterumsdörr bakom huset. Numera lever de ett helt eget liv, självsår sig hämningslöst och utan hänsyn till tidigare kulörer.
Det finns några förskrämda rosor kvar av sorten Peace mitt ibland stockrosorna. Tror att kampen redan är förlorad, stockrosorna kommer att ta över resten av rabatten och fortsätta producera avkommor i alla färgpaletter.

Ett dike fyllt av rödklöver, så enkelt och så fantastiskt vackert! Humlornas favorit och alla midsommarstängers räddning för att inte tala om alla midsommarkransar.

Vilda prästkragar och kamomill i härlig blandning, lyser också de upp varje dike som de väljer att slå rot i. Midsommarstängerna och kransarnas räddning även detta.

Avslutar med att visa senaste fotona tagna på Åland för ca 1 vecka sedan. Kontrasten är stor mot de foton jag hade tog tidigare i vår. Underbara vyer och ett fantastiskt ljus är det på dessa ljusa sommarkvällar långt ute i skärgården.

Vem vill följa med ut på en fisketur? Havet är helt blekt och det är ljummet i luften, det nappar säkert bra...

Det vackraste...

2011-05-27T19:35:00.002+02:00

..i min trädgård idag är utan tvekan min vita trädpion.

Art och ursprung är okänt men skönheten är otrolig!

Varje år blommar den tacksamt med (i och för sig få) fantastiska blommor, de ser nästan ut som stora knyten av näsdukar när de är helt utslagna. Fler foton följer...

Mer om Ribe

2011-05-26T20:21:00.007+02:00

Domkyrkan i Ribe dominerar hela stadsbilden i Ribe. Den är i Romansk stil och uppförd 1125-1160. Den är lika imponerande på insidan som på utsidan.

Tornet är verkligen högt, jag erkänner utan omsvep att jag inte vågat mig dit upp. Har inte heller någon tanke på att göra det i framtiden.

Dock måste man ju erkänna att utsikten är fantastisk när man står i tornet och tittar ut över omgivningarna. Men jag nöjer mig med att se det på foto och låta andra göra jobbet med att klättra i torn!

Utanför domkyrkan pågår det utgrävnigar, senast hittade man en runsten där som var väl bevarad och gav en hel del info. Runstenen förvaras just nu på vikingamuseet i Ribe, dessvärre hanns det inte med att besöka denna gång. Men det kommer ju fler tillfällen, och kanske finns det fler runstenar att finna!

På en husgavel brevid utgrävningen hade man spänt en duk med bilder, för att illustrera jordlagren. Mycket fyndigt tycker jag, man fick ett nytt perspektiv på utgrävningen nedanför. (fast först blev jag mycket upprörd över att de hade målat på en husgavel i denna fantastiska gamla stad, tills jag fattade att det inte var målat utan en duk som var spänd över gaveln:))

Dörrar som var så vackra att man vill hem och rycka fram pensel och färg omedelbart för att kladda på sin egna dörr! Som tur är tar man ju sitt förnuft till fånga.

Att strosa genom dessa små gator är en fanstastisk känsla, husen är levande, det bor folk i stort sett varje hus. Även om jag misstänker att en del hus inte är bebodda hela året runt är det i varje fall betydligt större frekvens av året runtboende här än vad det till exempel är på många mindre orter här i Bohuslän.

Det är nära till vattnet i hela stan, detta är en av alla vattedragen. Lägg märke till lyktstolpen! Man har verkligen bemödat sig om att behålla den gamla stilen i de flesta detaljerna.

Som kuriosa kan nämnas att det under sommarhalvåret finns en guidad tur på kvällarna, man får då följa med en autentiskt klädd "lyktetändare" som går sin tur genom staden och tänder lamporna. Samtidigt ropar han klockslaget och att allt är väl! Under sin vandring berättar han om staden och flera av husens historia.

Detta är en gratistur och ett måste första gången man besöker staden. Har man fantasi så förflyttas man lätt många år bakåt i tiden!

Siluetten av domkyrkan dominerar bygen runt omkring. Lite tråkigt att det är byggnadsställningar runt tornet just nu men man måste ju förstås vara rädd om både kyrka och torn.

Är man intresserad av historia och gillar mysiga små ställen och har möjlighet, missa inte Ribe!

En dansk pärla, Ribe!

2011-05-25T22:30:00.009+02:00

För några veckor sedan var vi iväg på en liten miniresa över helgen. Vi tog oss till den lilla urcharmiga "byen" Ribe som ligger på danska västkusten Det är för övrigt Danmarks älsta stad och ni som känner mig vet att det verkligen är något som passar mig, som älskar historia.
Det var inte första besöket i Ribe, det lär inte heller bli det sista!

Husen är underbara i olika stadier av ålder, de allra flesta är välskötta och bär sin ålder med heder. Fast visst ser en del hus väldigt skeva och sneda ut!

Bara tänk om dessa hus kunde berätta om äldre tider, vilka historier skulle vi då inte få höra!

Exsteriören på "Wiess stue" tålar sitt tydliga spåk om ålder och generationer.

Huset skall enligt uppgift vara från 1600, svindlande tanke!

Intriören är inte heller att leka med! Här bedriver man restaurang idag, med god mat och goda drycker. Men miljön kan inte vara den mest lättarbetade!

Genom Ribe rinner flera kanaler, man har ordnat med slussar på minst 3 ställen tvärs igenom stan, det skapade en väldig atmosfär!

Trädgårdarna som ligger i anslutning till flera av huset är verkligen se värda, och det finns många hus till som är värda att visa, men det får jag visa i nästa blogginlägg! (Som inte skall ta så lång tid )

Kallt och bistert

2011-03-20T19:17:00.004+01:00

Ja det var det när vi kom till Åland sent i fredags kväll. Vackert som alltid förstås men med betydligt mycket mer snö och is än vad vi har här hemma just nu.

Detta fotot är taget när vi står och väntar på Töftöfärjan.

Det blir verkligen ett speciellt ljus i skymningen över det istäckta havet.

Här kör man fortfarande bil över isen. Jag känner mig inte så intresserad av att testa iskörning måste jag erkänna, är nog lite för feg för det..

Orsaken till Ålandsbesöket var ju inte att beundra de vackra vyerna, utan att delta i en anhörigs begravning. Begravningen var i Vårdö kyrka som är en vacker liten kyrka. Den är byggd på 1400 talet, och heter st Matthias kyrka.

Eftersom jag för 25 år sedan gifte mig just i denna kyrka, ligger den mig extra varmt om hjärtat förstås.

Eftersom vi hade bråttom tillbaka hem så fick vi strax efter minnesstunden påbörja resan hem igen. Solen tittade fram och det det blev många vackra vyer med hav, sol och is. (Tur att solglasögonen var med!)

Vi passade också på att titta in till Hammarlands kyrka, även där finns en hel del släktingars sista viloplats. Denna kyrka är lite äldre, den är från 1200 talet och heter st Catharina. Här finns bla en dopfunt från 1300 talet.

Väl hemma igen kändes det som om vi varit borta nästan en vecka, fast det i själva verket bara var lite över ett och ett halvt dygn. Men intrycken och upplevelserna var många och intensiva, det är mycket som skall tas in under så kort tid.

Nästa gång vi åker tillbaka till Åland vill jag stanna längre och umgås med familj och släktningar utan sorgliga orsaker!

Kan det vara bra nu?

2011-03-13T21:15:00.004+01:00

Ja jag vet inte annars hur jag skall uttrycka mig. Tycker att det räcker med motgångar och tråkigheter för ett långt långt tag framöver.

I morgon opereras maken för ett stort och mycket smärtsamt diskbråck. Detta diskbråck har plågat honom sedan början av december, nu äntligen är det dags att åtgärda det.

Att operationen sammanfaller med begravningen av en nära anhörig till helgen, ja det får man ju liksom bara ta. Sannolikheten att maken kan sitta i en bli flera timmar redan till helgen är inte så stor.

Tänker på det gamla ordspråket " i nöden prövas vännen" -så sant det är! Så länge som man själv ställer upp som lyssnare och tröstare, då finns det vänner. När sitationen blir den omvända, ja då försvinner flera stycken, knepigt det där!

Jag hoppas det blir lugnt ett tag framöver, det känns som om det behövs lite vardags lunk utan dramtiska händelser i släkt eller familj.

Dett är säkerligen den första gången på väldigt väldigt länge som jag inte börjat förkultivera någonting, och jag har inte heller lust till det!

Tur att det finns färdiga plantor att köpa!

Vårtecken...i sorgens spår.

2011-03-11T18:03:00.006+01:00

Javisst är det en egendomlig rubrik på inlägget idag, men det är precis så det känns! Äntligen ser man några små frusna snödroppar som modigt har banat sig väg upp trots den bistra kylan. För bister kyla är det!
Det kommer snö, regn och blåser, helst allting på samma gång!

Små och klena ser de ut, fortfarande helt stängda, men så självsäkra ändå! Det är som om de bestämt säger till kung Bore att ge upp nu, släpp taget!

Snödropparna ger mej en verklig glädje, det känns som om livet nu återvänder till trädgården.

Mitt i glädjen över att snödropparna och livet återföds i trädgården, kom sorgen över att mista en mycket nära och mycket avhållen släkting.

Dödsfallet var inte oväntat men kampen och varit lång och hård. Man slås av orättvisan att unga människor som har så mycket kvar att ge till både barn och barnbarn inte får chansen att följa dem flera år till.

Hjördis, du var mycket älskad och blir mycket saknad.Nästa helg är det dags att återigen ta avsked av en nära anhörig, detta var det tredje dödsfallet inom ett år, det känns tungt.

Jag finner ändå lite tröst i att snödropparna envist fortsätter att sega sig upp.

Kan man sälja is?

2011-03-06T18:47:00.010+01:00

Jag är, precis så många andra, fruktansvärt trött på vinter is och snö. De senaste dagarna med lite töväder har förbättrat situationen avsevärt för de allra flesta, dock inte på vår tomt...

I skuggan av ett berg ligger snön kvar VÄLDIGT länge...

Detta ska väl förhoppningsvis bl en damm igen, med fiskar som förhoppningsvis har överlevt även denna vinter, men det tar nog lite tid innan vi vet om det finns fiskar kvar även i år!

Tittar man ner i detta hål får jag accociationer till ishavsborrning, långt ner i den djupa polarisen! Eller varför inte Grand Canyon!

Någon som känner för att sig sig ett litet dopp i vår vedeldade badtunna? Det tar bara några veckor till att tina upp den, sen är det bara att börja ;)

Så ser det ut här idag, på andra sidan dalen jag bor finns ingen snö kvar, gräset är framme och ingen livsfarlig is på uppfarterna...Ibland blir man lite avundsjuk, men jag vet ju att våren tar sig hit också, även om det just nu känns som om det tar VÄLDIGT lång tid.

Kattsingen också...triss i katter!

2011-03-06T00:06:00.004+01:00

Jag har verkligen inte varit någon kattmänniska tidigare, jag har alltid hållt mig till hundar.

Har väl inte ogillat katter direkt, bara känt mig lite skeptisk till dessa egocentriska djur...

Hade tidigare en stor tuff kattherre som skötte sin plikt som musfångare i 18 hela år, men jag trodde aldrig att någon annan katt skulle flytta in efter honom..

Men har jag helt plötsligt huset fullt av 3 katter! Den första katten som flyttade in för några år sedan var en sköldpaddsfärgad hona, som med tanke på den läckra färgen, döptes till Cinna (Cinnamon-kanel)

Nästa katt att flytta in kom från en vän några mil härifrån, hon hittade en lite kattunge som traskade omkring ensam i ett industriområde, och som tur var förbarmade hon sig över detta lilla liv, fast hon redan hade fullt av katter i sin omvårdnad.

Den lilla kissen var en liten hona som antagligen kommit bort från sin ägare (?) och trots flera lappar och efterlysningar var det ingen som visste något om den lilla kattjejen.
Vanja, som tog hand om katten, hade snålt om plats för ytterligare en katt, och undrade om någon ville ta hand om henne. Efter att ha sett några foton smalt jag...
Och vips hade lilla Cessi flyttat in...

Cinna och Cessi hade inga problem att komma överens som synes...

Tidigare i höst fick jag höra talas om en annan stackars katt som fanns på makens jobb, katten var helt utmärglad när han upptäcktes och hade sannolikt inte klarat sig många dagar till.

Katten blev utfodrad på makens arbetsplats och fick tillbaka lite hull och styrka. Katten, som var en hane, var oerhörd tillgiven men samtidigt väldig rädd. Det sattes ut annonser i dagpress för att förhoppningsvis hitta en ägare, men ingen hörde av sig.

Situationen var ohållbar, det var svinkallt ute och katten var i stort behov av att tas om hand. Efter ett antal försök lyckades katten fångas in, och han blev den tredje katten att flytta in hos oss!
Vi tog katten till vetrinär som konstaterade att han var kastrerad och ca 2-3 år gammal, ej chippad el tatuerad. Däremot verkade han vara i relativt god form trots sina månder som utekatt. Han fick lite förebyggande mediciner, avmaskning osv.
Vad han har för historia med sig lär vi aldrig få veta, men förmodligen är det väl någon som förlorat honom, någon har ju ändå lagt pengar på en kastrering...

Vi hade inget självklart namn till vår nya familjemedlem, men till slut dök det upp: Bud (efter Budweiser, den amerikanska ölen!) fick han heta. Han har tagit en självklar plats i huset, ffa gillar han att ligga på husses mage!

Så, Cinna var inte ensam katt så många veckor, men jag tror att hon trivs ganska bra med det!

Frostigt värre!

2011-01-23T07:58:00.005+01:00

Vad vackert det är när frosten lägger sig vitskimrande över allting, det blir som ett sagolandskap! Alla konturer blir så tydliga och markerade.

Järneken har ju fantastiskt vackra (och taggiga) blad, men med lite frost på sig når dom ytterligare en dimension tycker jag!

Till och med ett visset blad får ett nytt och spännande uttryckssätt, övertäckt av frost och med kristaller som glittrar...

Annars är det svårt att inte fascineras av havet, fruset eller inte...
Isen har legat betydligt längre ut men efter lite tö så drog isen sig tillbaka en bit.

Just nu är det fruset en bit ut, men man kan tydligt se på fotot var det öppna vattnet finns.

Dessa frostiga stenar tycker får en helt egen skönhet, tack vare frosten som markerar kanter och former!
Vi har ju några vintermånader kvar, men snart kommer våren!

Svart och vitt...hund och snö...

2011-01-13T22:09:00.007+01:00

Visst är det härligt med kontraster!

Effekten med svart hund mot vit snö och skymning är verkligen vacker tycker jag. Fast ...det är klart...man tycker ju förstås att egna hunden är den finaste, vackraste, snällaste osv.
Faktum att jag har haft 5 stycken Greyhounds allt som allt, Lova inräknad (svarta vackra vovven på fotona;))och alla har de varit enastående snälla.
Några har haft lite mer humör, men över lag är det en otroligt lätt och beskedlig hundras, som dessutom är synnerligen lättdresserad.
Mestadels är ju denna ras känd som kapplöpningshundar, vilket är lite synd. Dom är visserligen otroliga på att springa, men också perfekta som sällskapshundar.
Dom skäller ytterst sällan, det händer inte ens en gång om året! Jag har ännu inte hört min svarta Lova skälla, hon är snart 6 år...

Att jag halkade in på denna ras är en historia i sig. Jag blev erbjuden för många år sedan att ta över en Greyhoundtik, hon var intränad på kapplöpningsbana och riktigt duktig på att springa.
Men hon var inte så intresserad av det, hon kikade hellre på fåglarna som flög förbi, eller käkade lite gräs. Kort sagt så var hon en ganska opålitlig hundkapplöpningshund, ibland gav hon järnet och vann sina lopp, ibland iakttog hon hellre omgivningarna.
Jag blev erbjuden att ta hand om henne, mest på prov för att se om vi gillade varandra, det blev kärlek vid första ögonkastet!
Resten, blev som det blev...jag kan inte tänka mig en annan hundras idag.

Det finns ganska gott om Greyhounds i samma situation som min första hund var, inte så roade av att springa på bana. De hundarna har inte så bra framtid.
Hundkapplöpningen är inte intresserade av dem, och de är som sagt inte så kända som sällskapshundar... Man kan göra ett fynd om man kan tänka sig en vuxen hund på 1,5-2 år som inte är lämplig som kapplöpare, man får en extremt trogen, lugn och kärlekfull hund. Finns också många hundar som är äldre, som har sprungit färdigt och inte kan prestera mer...de behöver också ett nytt hem fast de är en 5 eller 6 år.
4 av mina hundar kommer från hundkappen.

Motion tänker alla, en sådan hund måste ha massor av motion!
Ja, visst, de älskar att springa, det är det de är skapta för. Så kan man ordna med en plats där hunden kan få springa av sig, då är det en mycket nöjd hund! Annrs behöver de lika mycket motion som vilken hund som helst!
Och ja, man kan ha en katt ihop med denna ras, jag har 3 stycken katter...

Mer snö...

2011-01-12T20:32:00.005+01:00

...hade det kommit i morse. Det var verkligen med en djup suck som jag satte mig i bilen och försökte komma loss ur snödrivan som omfamnade hjulen.
De som känner mig vet att jag bor i slutet av en ganska lång seg backe, som alltid ställer till problem när man skall iväg, så även imorse.
Knepet är då att fortsätta nerför backen till en vändplan, där vänder man och sedan tar man sats för att få upp lite fart och komma hela vägen upp till backkrönet och sas befinna sig på "the safe side".
Ibland när vi har varit flera grannar som ska iväg ungefär samtidigt, har jämförelsen med flygplan som taxar ut på startbanan slagit mej, man står i kö på sina infarter och väntar på att bil efter bil ska susa förbi uppför backen, innan det blir ens egna tur.
Skräcken vid de tillfällena är att man inte ska klara hela backen upp och behöva backa tillbaka för att göra ett nytt försök, inför alla grannar! Vilken nesa det vore!
Än så länge har det inte inträffat, men det kommer säkert att hända någon gång, då är säkert grannarna manfallt ute och kommer att få beskåda mitt misslyckande!

Det är vackert, det är vitt och det är fullt tillräckligt av snö!

Idag har mina tankar gått till en nära och mycket kär släkting som drabbats av en onskefull cancer. Hon har kämpat i 5 år, men nu verkar det som om cancern vinner. Hon borde ha fått många härliga år tillsammans med sina barn och små barnbarn istället för att kämpa denna ojämna kamp. I bland är livet fruktansvärt orättvist.

Det lackar mot jul...

2010-12-14T22:58:00.005+01:00

Ja nu närmar julen sig med stormsteg, på gott och ont. Säkert är det många av de yngre som tycker att tiden släpar sig fram och bara väntar och väntar. Vi som har väntat klart i de yngre åren kanske inte är lika entusiastiska och förväntansfulla.
Vi är kanske mer stressade och trötta...
Julen har alltid betytt så väldigt mycket för mig, den betyder värme och omtanke i den egna familjen, allt julstök är en lustfyllt stress fram till dagarna strax före jul, då man i panik tänker "jag hinner aldrig klart!"
Fast hittills har man ju faktiskt hunnit klart med det mesta man föresatt sig.
I år skulle julstöket bli minimalt här hemma, eftersom vi skulle åka på semester i ca 14 dagar och komma hem 21/12. Passade utmärkt tyckte vi, inget julstök och framförallt, inget uppvaktande på grund av någon födelsedag.

8/12 är väskorna packade, pass och biljetter i ordning, då ringer telefonen. En mycket trevlig ung man förklarar att vår flight tyvärr var inställd pga snöoväder...
Killen fortsätter att informera "Ett sista plan skall gå om 1 och en halv timme, kan ni hinna till det? Men ni måste vara här 40 minuter innan avgång"
Nej, självklart skulle vi inte hinna till det!

Så summan av den kardemumman blev...ingen resa alls... Det fanns inga andra alternativ som kunde erbjudas oss under de närmaste dagarna Eftersom vi skulle åka relativt långt behövde ju semestertiden vara minst över en vecka, och skulle vi vänta flera dagar på ersättningsflyg, då var semestern decimerad så det inte längre var någon ide.
Tur var väl det, de följande dagarna har man kunnat läsa om snökaoset i Europa. Hade vi kommmit i väg hade vi sannolikt bara fastnat på en flygplats någonstans i Europa, och då är jag hellre hemma och fryser!

Fryser gör säkerligen de stackars fåglarna också.

Domherrarna visade sig ovanligt tidigt i år. Dessvärre har redan 3 stycken flugit i fönstren på uterummet. 2 har vi lyckats rädda. Om inte fågeln är klart död, brutit nacken eller liknande, så kan man faktiskt försöka ta in den i en liten bur (liknande transportbur) och ställa den varmt och mörkt under någon timme. Detta knep lärde mig en fågeluppfödare för många år sedan, och vi har faktiskt klarat att rädda många fåglar på detta sätt. När en fågel flyger in i rutan blir den chockad, och blir liggande, då har den inte stor chans att klara sig, speciellt inte i denna kylan.
Om fågeln piggnar till (det märks om man lyfter lite försiktig på handduken)så är det viktigt att släppa ut den innan det börjar mörkna, den måste hinna äta för att klara natten.

Fast Domherrar är underbart vackra fåglar, njuter jag mer av min Blå Frilandshibiskus som blommade så här vackert i slutet av denna sommaren.

Snart så vänder det och blir ljusare igen! (min stora förhoppning att det blir så även i privatlivet!)

Tiden som gick, vad hände med den?

2010-11-08T23:09:00.012+01:00

Javisst är det länge sedan som det blev några rader skriva av mig, men lusten och orken har inte funnits. Det har varit ett tungt år på många sätt, mycket sjukdomar och några dödsfall av närstående är bland det som tagit kraften ur mig. På så kort tid kan det hända så mycket att man skulle vilja dra i handbromsen. Man undrar förvånat för sig själv: var tog tiden vägen?

Jag började på nytt jobb i mars, och är redan på väg därifrån igen! Det blir så ibland, man känner att, nej detta är inget för mig, även om man trodde det från början. Istället för att låta sömnlösheten och ångesten ta över bestämde jag mig ganska snabbt för att söka nytt jobb. Sagt och gjort, som tur är så är min yrkeskategori alltid mer eller mindre eftertraktad på marknaden. Så nu ser jag fram emot ett nytt jobb som förhoppningsvis ger mig lite gnista tillbaka.

Trädgården multnar ned, det hänger bara några enstaka löv kvar här och var på träden. Jag tror förresten att alla vissna löv har stämt träff i min damm! Jag skulle kunna stå där en hel dag och bara håva upp löv! (ja, jag vet, jag borde satt upp nätet över dammen...glömde det...) Fiskarna ser väldigt trötta ut, det är kallt i dammen och de får ingen mat mer. Stackarna...tänk att vara utan mat en hel vinter! Fast det fler skulle kanske behöva...? ;)

Visst längtar man efter att se dessa prakfulla primadonnor igen..

Höstens frammarsch

2010-09-12T07:19:00.007+02:00

Hösten är den jobbigaste årstiden tycker jag, allting multnar ner och dör, det blir mörkare och mörkare och man vet att man har hela den kalla och mörka årstiden framför sig.
Då gäller det att söka tröst i sommaren som gått, mitt blåregn till hör definitivt det som tröstar mig ganska bra...

Man kan nästan känna doften från blåregnets blomklasar...

Mina New Dawn rosor mår inte så bra iår. Misstänker att jag kommer att få ta bort alla tre, tyvärr. Det är dels någon sorts rost på dem, dels någon rosstekel.
De klipptes ned rejält i början på sommaren, får väl se om de verkar bättre nästa sommar. Om inte blir det tomt i rosenspaljen.

Ett vackert foto på en New Dawn ros har det ivarje fall blivit...

Skördetid!

2010-08-09T19:10:00.008+02:00

Det är tråkigt att dagarna redan märkbart blir kortare och mörkret redan blivit tätare på kvällarna. Man vill liksom inte att sommaren skall ge upp ännu. Vilket den ju inte heller har gjort, det finns fortfarande mycket kvar att glädjas åt. Som till exempel skogens generösa utdelning av olika frukter. Eller den egna trädgårdens odlade glädjeämnen som, beroende på sort, nu börjar vänta på skörd.

Helgen som gick blev till viss del ängnad åt att ta hand om just skördade frukter. Skogen delade snällt med sig av både kantareller och blåbär.

Samtidigt väntade den egna trädgårdens vinbär på omhändertagande. Med hjälp av make och son kunde svamp och olika sortes bär komma till nästa stopp, det vill säga köket.

Där det idag har kokats röd vinbärsgele. Imorgon skall den svarta gelen kokas, samt förhoppningsvis, lite mer blåbär och svamp föras hem till köket för fortsatt förvaring.
Sen väntar bara äpplen och björnbär och allt annat gott, på att plockas och tas om hand...

I nöd och lust i 25 år....

2010-07-27T21:25:00.001+02:00

Ibland undrar man verkligen vart åren tagit vägen, och i detta fallet har jag verkligen inget bra svar. I går var det 25 år sedan som Sören och jag sade ja till varandra i Vårdö kyrka på Åland.

Det känns inte som om det var så länge sedan, man undrar faktiskt vart åren flugit hän...
Mitt minne inför vigseln är lite suddigt pga av nervositeten dock minns jag att jag var väldigt stressad och nervös, jag fick därför en rejäl skvätt med konjak innanför västen, strax innan avfärd till kyrkan...
Om den gjorde nytta eller ej det vet jag inte, men jag klarade av att säga ja på rätt ställe iaf!

Igår var det en rätt skön och avslappnad stämmning, vi hade bestämt oss för att äta en god middag tillsammans med goda vänner.
¨

Vi avnjöt en mycket god middag på en grekisk restaurang i Göteborg.
Tack till er våra goda vänner Lena och Kjell som körde oss och delade kvällen med oss, och tack till er, våra underbara barn med tillhörande sambo Karin som också ni uppmärksammade dagen!

Häxa, blodigt allvar för en del, kommersiell vinning för andra...

2010-06-26T10:21:00.012+02:00

Man kan bara konstatera att vi idag inte har samma syn på kunniga kvinnor och män som man hade på 1600 talet. Tack och lov.
Då kunde ett lite avvikande beteende eller kunskap utöver det vanliga vara klart misstänkt och möjliggjorde genast beskyllningar om svartkonster. För att inte tala om vad lite avundsjuka kunde ställa till med...
Vi är välbekanta med häxprocesserna här i Europa då tusentals män och kvinnor miste livet på grund av ren okunskap och masshysteri.
Beteendet spred sig även till den så kallade nya världen, i Salem USA, miste minst 25 människor livet under en hysterisk period på hösten 1692.

Wikipedia:

"Häxjakten i Salem utspelades 1692 i Massachusetts, USA (då en brittisk koloni). I en puritansk enklav utspelades ett hysteriskt drama som kom att kosta åtminstone 25 människor livet, och ytterligare ett tjugotal fängslades.

Anklagelser framfördes från framförallt två flickor - Abigail Williams och Betty Parris (9 respektive 11 år) om att flera bybor besatt dem och därför var skyldiga till häxeri. Åtskilliga andra flickor i byn instämde i anklagelserna och tre kvinnor utpekades - en tiggerska (Sarah Good), en äldre kvinna som hatades av några av de anklagande (Sarah Osborn) och en indiansk slav (Tituba). De skrämda och pressade byborna trodde på anklagelserna och ställde de anklagade inför ultimatum att antingen erkänna brottet eller avrättas genom hängning.

En längre tid förflöt utan att ordentliga rättegångar kunde hållas, eftersom området saknade ordentlig myndighet. En guvernör anlände och instiftade en särskild förhörsdomstol - vid det laget satt uppemot 80 personer i fängelse i väntan på rättegång, Sarah Osborn hade dött i fängelse och Sarah Good hade förlorat ett barn i havandeskap i fängelset.

Domstolen höll förhör en gång i månaden. Bara vid ett tillfälle tog angivarna tillbaka anklagelserna. Åtminstone två kvinnor fick uppskov på grund av graviditet. Samtliga fall där förhör fortskred och dom avkunnades resulterade i fällande domar - ingen friades. De som förklarade sig skyldiga och angav medbrottslingar kunde klara sig undan dödsdomen. Vid fyra tillfällen hölls också avrättningar, och sammanlagt 19 hängdes. En man - Giles Cory, en 80-årig bonde - som vägrade förklara sig skyldig eller icke skyldig dömdes i stället att krossas under en last av stenar.
Häxjakten var en så stor händelse att den kom att betyda slutet för mycket av det puritanska inflytandet i styrelsen av New England. "

I Salem har man verkligen tagit fasta på sin historia.

Man har ett häxmuseum, namnet (witch museum) är dock lite missvisande eftersom det egentligen berättar den tragiska historien om dessa oskyldiga män och kvinnor som offrades av ren okunskap, inte om utövadet av häxkonst.

Denna stenmur har stora stenblock infällda som bänkar, varje bänk har ett namn inristat, ett namn från en av de avrättade i häxprocessen. Det är 25 bänkar och 25 olika namn...

Platsen har tillkommit under senare tid för att hedra offren.

I detta charmiga lilla hus utspelade sig flera av de så kallade rättegångarna som flera av de beskyllda utsattes för. Huset som har överlevt eldsvådor och annan dramatik in till vår tid, är idag stängt för besökare.

Tack vare sin väldokumenterade historia har alla häx "wannabes" funnit en fristad här i Salem. Här finns häxbutiker i varje kvarter, en del ger intryck av att vara djupt seriösa, andra verkar mer vara skämtbutiker.

Försäljning av diverse krimskrams såsom trollstavar och olika pulver för att skapa dekokter, blandas med lite tyngre saker så som kristaller och pentagram. Seriösa trosutövare blandas med ren profithunger, it's big business...

Inne i butikerna låg en tät ridå av rökelse och Salviadoft, tjänsvilliga tjejer hjälpte glatt till att via telefon svara på bla i vilket hus månen befann sig och framföra välgångshälsningar till besökarna. Självklart tillhandahölls Taro lekar samt personliga tolkningar, spådom på ett flertal olika vis erbjöds.

Att verksamheterna inom häxeri har fått ett rejält uppsving i samband med Harry Potter är väl ganska självklart. Och man är inte sen med att rida på den vågen. Ugglor och kvastar blandas med andra Harry Potter attribut. Under Halloween den 31 oktober, lever den lilla staden upp ytterligare och översvämmas och häxor och häxmästare.

Idag skämtar man friskt om fula häxor med vårta på näsan, men för några hundra år sedan var det allt annat än ett skämt, utan blodigt allvar.

Ganska likt hemma...

2010-06-13T20:43:00.008+02:00

...fast ändå inte. Ja ungefär så kan man nog sammanfatta miljön i Massachusetts. Mycket påminner om Sverige, annat är väldigt olikt. Som till exempel klimatet... Skulle verkligen önska att vi hade ett sådant klimat här, rejäla vintrar med massor av snö, samtidigt rejäla och framför allt långa sommrar med temperaturer runt 30 grader. Önskeklimat för de allra flesta växter.

Jag förälskade mig snabbt i Dogwoodträden. Efter att ha sökt fram och tillbaka så tror jag att de träden som jag såg i Boston med omnejd inte är Cornus Florida som jag först trodde utan Cornus Kousa Chinensis, någon vit variant... Nu gäller det att hitta en liknande här hemma!

Vi har haft förmånen att ha vår goda vän som guide och han tog verkligen sin uppgift på allvar. Vi har turistat runt i Massachusetts och har haft det synnerligen bra.
Det finns flera mindre kustsamhällen varav Rockport och Gloucester är några. Gloucester är för övrigt den plats som filmen "Den perfekta stormen" utspelade sig, Filmen är verklighetsbaserad och man får verkligen en känsla av havets mäktighet när man står vid kanten av Atlanten och ser ut...

Miljön och naturscenerierna är fantastiska, havets påverkan syns överallt. Inte minst är det synnerligen exotiskt för en västkustbo från Sverige att konfronteras med hög respektive lågvatten. Något som vi har här hemma också, men inte 5 meter var 11:e timme!

New York, city that never sleeps...

2010-06-10T21:14:00.015+02:00

Jaha, så var två efterlängtade semesterveckor redan slut. Vi lämnade Sverige mitt i försommarblomningen och begav oss till USA. Det blev två innehållsrika och glada veckor, fulla med intryck och information. Fast roligast av allt var att vi blev ombedda av våra barn att följa med när de reste. Vi tvingade oss inte på utan de bad oss verkligen, sådant värmer i varje fall mitt modershjärta!

Vi startade resan med tre nätter i New York. Vilken underbar facinerande stad det är! Trots att jag varit där flera gånger så tjusas jag forfarande av pulsen i staden. Så full av ljud, ljus, människor och fordon av de mest skiftande slag. Hela tiden en ljudmatta bakom som består av sirener från utryckningsfordon.
Stressade människor finns det gott om här, javisst, men också många hjälpsamma och trevliga, som verkligen vill visa "sin" stad från den allra bästa sidan. Visst låter det väl ändå trevligare med ett "ha en bra dag" som en avskedshälsning än en kortfattad nick, som vi vanligtvis serverar varandra vid avsked här, ibland följt av ett kort "hej"

Ground Zero

Förra gången jag var i New York stod de kända WTC tornen kvar, nu är det ett stort hål bakom dessa skyddande staket. Det kändes onekligen sorgligt att stå på denna plats där så många mist sina liv. Ett nytt torn planeras nu, helt intill skall en minnesplats ligga för att hedra offren för attentatet.

The Sphere

Denna skulptur kallad "The Sphere" hängde sedan 3 årtionden på World Trade Center Plaza. Skulpturen skadades kraftigt i samband med attacken på WTC men står idag en liten bit ifrån sin ursprungliga placering som ett tillfälligt minnesmonument över alla de som miste sina liv.

Empire State Building.

Jaja, finns inget mer att säga, jag höll mig på marken denna gången. Har varit uppe i både WTC ,när de fanns kvar, samt denna skyskrapa. Har ingen längtan upp dit igen. Föredrar att fota på marken...

Chrysler Building

Dock gick våra tre medresenärer upp i Empire state building, och det är jag tacksam för. Det blev några fina foton tagna, bland annat på den, i mitt tycke, vackraste byggnade av dem alla, Chrysler Building.

Nedre Manhattan

Längst söderut på Manhattan stod de två WTC tornen, och visst ser det lite tomt ut nu...Allra längt ut kan man genom värmediset skymta frihetsgudinnan och Ellis Island.

Mellersta Manhattan

Brooklyn Bridge

Detta måste väl ända vara en av de vackraste broarna som finns? Den börjades att byggas 1869 och var klar 24 maj 1883. Den har kostat ett flertal människor livet under tiden den byggades, många olyckor skedde också, bla skadades ägarens till byggfirmans son pga av en olycka i den dykarklocka som användes för att arbeta med brofundamenten.

Brooklyn Bridge blev 1977 inkluderad på en officiell lista över historiska platser som kallas "National Register of Historic Places" (Nationellt register över historiska platser). År 1983 fick bron även stämpeln "National Historic Engineering Landmark" (nationellt historiskt landmärke för ingenjörskonst).

Jag kom för första gången upp och fick traska en bit på denna långa hängbro, Tobias och jag knatade på för att komma så långt upp som vi hann för att få ta några foton. Det var en speciell känsla att äntligen få gå på denna bro...

Ankomsthallen på Ellis Island

På museet på Ellis Island kommer man nära inpå de tragedier som måste ha utspelats här för ca 100 år sedan. Förhoppningsfulla familjer som kom med allt de ägde i en enda koffert, och en hoper med ungar runt benen. Främmande land och främmande språk. Varje person undersöktes var för sig och fick sedan dommen: Stanna kvar eller skickas tillbaka. Om familjerna splittrades tog man ingen hänsyn till.

Vi såg flera svenska pass och andra resehandlingar i museemontrarna, mängder med kvarglömda koffertar och knyten som har varit någons tillhörigheter för längesedan. Det är en tankeväckande tur på Ellis Island.

Frihetsgudinnan

Den kända guldstyn på Rockerfeller plaza.

Familjen tittar storögd sig omkring på Times Square, det är midnatt men det märks inte på varken biltrafik eller folkmängd

Times Square

Tre nätter och två dagar var vi på Manhattan, det var varmt hela tiden, närmare 30 grader. Vi hann även med en musical på Broadway och det fick bli den musical som spelats där allra längst: Phantom of the Opera. Fortfarande lika pampig!
Vi hyrde efter dessa dagar bil och körde vidare upp mot Boston, Massachusetts.

Mer om detta längre fram.

Mellan hägg och syren.

2010-05-22T22:10:00.006+02:00

Som jag har väntat och längtat, nu äntligen kan man njuta av allt som börjar blomma. Syrenerna står färdiga att slå ut om några dagar, likaså liljekonvaljerna. Pionernas knoppar sväller löftesrikt och en del vallmo blommar redan i färgsparkande nyanser.
Till och med blåregnet har slängt ut några blommande klasar i förväg, massor av knoppar väntar på att slå ut.

Detta är verkligen den härligaste tiden på året, mellan hägg och syren.

Jag tar en bloggpaus på några veckor nu, återkommer med nya intryck!

Väder, väder och lite väder...

2010-05-15T22:25:00.005+02:00

Att vädret kan påverka oss så mycket! Denna långhelg hade jag verkligen sett fram emot, måla upp idylliska bilder i mitt inre av en altan badande i sol, härlig grönska i trädgården, en smarrig middag på gång på grillen. Vad händer? Ja inte mycket av det som jag hade haft förväntningar på i varje fall. Kallt, mulet och till råga på allt ett ihållande strilande regn har varit resultatet så här långt. Nu återstår det en dag på helgen men jag kan inte påstå att förhoppningarna är speciellt stora inför morgondagen heller.

En känsla av desperation kommer över mej, jag känner mej … lurad! Ja faktiskt, lurad. Lurad på det fina vädret, faktiskt lurad på snart hela maj månad. Usch, humöret blir faktiskt inte bättre av glädjeyttringarna från andra håll i landet som uppenbarligen haft toppenväder med värme och sol. Visst är man lurad och ingenstans kan man vända sig med sin klagomål heller…

Jag antar att vårt bevakande och diskuterande av vädret kommer sig av att vi faktiskt allt som oftast är hänvisade till dåligt väder. Vår varma och ljusa säsong är så kort, man tillbringar många månader med att längta efter de där magiska ljusa månaderna vi kallar sommar.

Maj tillhör definitivt favoriten hos mig. Just den här tiden när grönskan är så intensiv att det nästan gör ont i ögonen. Man ser grönskan nu, det gör man inte längre fram, då har ögonen vant sig vid detta intensiva gröna och kanske också färgen dämpats lite i intensitet.

Den långa och kalla vintern med den sena och kyliga våren som avslutning, har i år lyckats knäcka min lust att så sommarblommor och grönsaker. Det är första gången på många år som jag inte dragit upp någonting. Tidigare år har jag brukat vara i gång med sådder i januari, överhopad med plantor i mars och sätta värme i växthuset i april… I år har jag inte ens känt mig frestad av att köpa fröer, vilket annars brukar vara en stor ekonomisk fälla.

Nåja, jag var till en liten lokal handelsträdgård igår, Ingelas trädgård. Ligger här i närheten och är inhyst i en del av en gammal lada med växthus runt omkring. Välgörande avstressad miljö, inga stora yviga skyltar med extraerbjudanden, inte heller massa foton på växter med blommor som har mer eller mindre fejkad färg. Jag kan konstatera att det jag sparade på uteblivet inköp av fröer i år, det har jag istället spenderat på färdiga växter.
Det inköptes bla tomatplantor, melon, gurka, paprika till växthuset (växthuset som jag för övrigt inte ens städat ur ännu…hur smart är man egentligen?)
Det köptes dessutom flera flak med sommarblommor, bla Heliotrop, Petunior och Rosenskära. Några fina kläng och hängväxter fick också plats på flaken.
Att jag snart kommer att vara bortrest i 2 veckor fanns inte med i mina tankar över huvud taget, jag bara lastade på mer växter på flaken. Smart att storshoppa växter och sedan resa bort eller hur…

Jag skyller min sega tankeverksamhet och min oföretagsamhet på den sena och kalla våren, det är så skönt att kunna skylla ifrån sig på något.

Visst gör det ont när knoppar brister...

2010-05-09T19:22:00.017+02:00

..men vilken underbar tid vi har just nu! Kallt är det förvisso, all grönska och fägring är försenad, men vilken större glädje ger det då inte att kunna följa knopparnas vilja att slå ut, trots nattfrost och allmänt kallt och dåligt väder!

Näsduksträdets (Davidia involucrata) knoppar har stått stilla ett bra tag, men nu börjar de äntligen att öppna sig.

Att Stjärnmagnolian skulle klara vintern kanske inte förvånade mig så mycket, jag är mer oroad för dess släktingar som inte ser så lyckliga ut här i trädgården.
Jag får avvakta några veckor till för att kunna bedömma hur de andra magnoliorna egentligen mår.
Tills dess är det en ren fröjd att kunna njuta av de blommor som Stjärnmagnolian ger.

Livet både i och runt dammen börjar att återvända,vilket den gula Kabbelekan visar genom att börja blomma lite försiktigt.

Julrosorna är fortfarande en ren glädje, lika vackra, lika fantastiska, det är en ren fröjd att ha dessa blommor i trädgården. Trots uselt väder och minusgrader står de där och nickar lite försktigt med sina blommor. Vill ha många många fler , jag mår så bra av att ha dessa blommor att njuta av!

Nåja, trots en kall och bister maj månad så kommer vårtecknen på rad. Kylan gör ju dessutom att vi kan njuta av den speciella vårfägringen under lite längre tid...hoppas jag i alla fall...

Rosmarin: smak, doft och skönhet, allt i ett.

2010-04-30T16:20:00.006+02:00

Det är få kryddväxter som ger mig en sådan lyckokänsla genom sin doft, smak och sitt skira skönhet som Rosmarinen gör. Den är vacker att se på året runt tack vare sitt vackra växtsätt, den är underbar att stoppa i maten, och på våren så tackar den för vinterns skötsel med de allra ljuvligaste små ljusblå blommor. Kan annat än att bara älska en sådan växt?

Just denna plantan är stor, hur stor syns inte på bilderna, och det är helt avsiktligt! Den är både hög och väldigt omfångsrik, vintertid har jag rejäla problem med den eftersom den kräver så mycket utrymme. Egentligen liknar den mest en ganska vresig buske i sitt sätt att växa.
Den är ca 6-7 år gammal och inte speciellt välskött vad gäller nedklippning eller ens ansning. På något sätt så bär det mig emot att sätta sekatör eller sax i sådan planta som den här, det känns som om jag stympar och förstör... Jag tar tacksamt emot råd om hur man på bästa och snällaste sätt ansar en Rosmarin lite grann...
Jag har haft flera Rosmarin förut, men dem har jag försökt att övervintra inomhus, med följden att plantorna inte klarat det torra inomhusklimatet och barrat som förra årets julgran. När jag började att övervintra i "kuvösen" i mitt uterum, då växte plantan till och blommorna kom som på beställning. Det är som sagt några år sedan nu, plantan har fortsatt att växa...

Ibland har jag smugit mig fram som en tjuv för att nypa några kvistar till grytan eller lammsteken, jag vet inte vem som lider mest, jag eller plantan. Förmodligen jag...

Ändå så trivs den ju som synes eftersom den så snällt skickar iväg de bedårande blommorna till beskådan varje vår! Jag ska nog ta och klippa lite på den till helgen för att ha till helgmiddagen...

Läget i dammen.

2010-04-25T18:19:00.002+02:00

Ja, faktiskt så är läget under kontroll!
Efter att ha hört talas om den massiva fiskdöd som tycks ha drabbat i stort sett alla dammägare (utom Helen i skåne) efter denna kalla vinter, så var jag ganska övertygad om att även jag skulle ha mist större delen av invånarna i dammen.

Men så var faktiskt inte fallet. Alla invånare utom 1, visar det sig, har faktiskt överlevt. En fisk har alltså dött, jag trodde det handlade om fler, men vid en närmare kontroll visar det sig att det alltså bara var en.

Faktum är att man faktiskt bygger upp en relation till dessa dammfiskar. De utvecklar egna personligheter och egenheter. Den stora vita Koien som är med på alla foton är nu 5 eller 6 år gammal. Han är med på alla kort eftersom han absolut är den fisk som syns bäst. Han kallas Bertil...

Jag har fler Koi, men de är alla lite skyggare och har andra färger, så de syns inte lika väl som denne linslus till fisk gör.

Jag är så tacksam och glad att inte behöva håva upp alla dammens invånare med håv.

Jag ser verkligen fram emot en ny säsong med damm. (utan alger tack!)

Ridum ridum

2010-04-20T22:07:00.017+02:00

I dessa dagar när det pratas mycket om Island, denna facinerande ö som har en så spännande historia och exotiska miljöer, ringer det en melodi i mitt huvud.

Det är den kända visan "Ridum, ridum". På islänska heter melodin Á Sprengisandi, och den handlar om det stora området som sträcker sig från norr till söder på ön.

Sprengisandur höglandet är med sina över 200 km den längsta av de isländska vägarna. Den börjar i närheten av vulkanen Hekla i söder.
Sprengisandur är en mycket gammal förbindelse, den har varit känd sedan tiden för första bosättningarna. Området har alltid haft ett dåligt rykte tack vare snabba väderomslag (även på sommaren kan det snöa) kombinerat med torr och het luft i lavaöknen .

Vidskepligheten var stor förr, man färdades inte med glädje över Sprengisandur, att fort ta sig fram var nödvändigt för att få vatten och bete till djuren.. Risken att stöta på älvor, jättar och annat oknytt var mycket stor, dessutom fanns det en del fredlösa längs med vägen...

Mot denna bakgrund förstår man namnet på området: Människor var tvungna att korsa öknen snabbt med sina hästar, ibland red man så snabbt att hästarna blev helt utmattade. Ordet "sprengja" betyder på islänska utmatta, utmattning. Man red alltså mycket hårt för att så snabbt som möjligt ta sig över området.
Den nuvarande vägen ligger längre österut än den ursprungliga och avståndet mellan den sista gården i söder och den första i norr är alltså över 200 km.

Hinder på rutten är floder, som måste vadas över. De sväller när det är varmt, smältvatten från glaciären ökar och när det dessutom regnar blir vägarna farliga.

De natursköna scenerierna är otroliga.

Texten i visan beskriver tydligt olusten över att färdas på denna väg. Till och med den svenska översättningen skapar en speciell stämning. På originalspråket är texten än mer kraftfull, trots att man inget förstår!

Ríðum, ríðum og rekum yfir sandinn, rennur sól á bak við Arnarfell. Hér á reiki er margur óhreinn andinn,úr því fer að skyggja á jökulsvell. //Drottinn leiði drösulinn minn, drjúgur verður síðasti áfanginn.//Þei, þei! þei, þei! þaut í holti tófa, þurran vill hún blóði væta góm, eða líka einhver var að hóa undarlega digrum karlaróm. //Útilegumenn í Ódaðahraun eru kannski´ að smala fé á laun//Ríðum, ríðum, rekum yfir sandinn, rökkrið er að síga á Herðubreið. Álfadrotting er að beisla gandinn, ekki er gott að verða á hennar leið. //Vænsta klárinn vildi ég gefa til að vera kominn ofan í Kiðagil.//

Ridum, ridum över sandensolen sjunker bortom Árnafjäll.Mörkret bereder skuggor öve sandenspöken kommer fram då det blir kväll.//Herren leder gångare men ännu är det långt till gård och grind.//Räven tjuter bakom kullenfåren flyr i fruktan för hans klo.Men vem ropar, ropar ut ur mullenbergakungen stiger ur sitt bo.//Fredlös han i lönndom gårjagar liksom räven vilsna får.//Älvadrottningen dansar över sandenrid, ja rid om livet är dig kärt.Fly den fagra älvadrottningen handenryttarens själ tillfånga hon begär.//Bästa häst jag offra villom jag hinner fram till Kidagill.//

Här kan du lyssna på denna suggestiva visa...

Jag har aldrig haft den stora glädjen att besöka Island, men det står mycket högt upp på min önskelista. Men just nu är det väl kanske inte det lämpligaste resmålet, med vulkaner som puttrar och släpper ut allsköns bråte.

Så något Island lär det inte bli inom den närmsta tiden, men längre fram...

Då ska det definitivt bli av!

Kaxiga Kamelior, always ladylike...

2010-04-16T12:13:00.019+02:00

I flera år har jag kämpat med Kamelior, dessa griniga primadonnor. Många många gånger har jag övervägt att kasta dem på komposten, efter att de lurat mig på blomningen efter en lång vinter.
Oftast har de maffiga knoppanlag efter sommarens vistelse på en skuggig utomhusplätt. Knopparna hänger kvar nästan hela vintern, växer och ser löftesrika ut. I februari-mars brukar massdöden bland knopparna infinna sig, en efter en ramlar de av.

Även i år har det ramlat en del knoppar, dock inte på långa vägar lika många som det brukar.
Just nu kan man faktiskt njuta av att ha dessa blommande primadonnor i uterummet.

Jag har inga funderingar på att kasta dem på komposten just nu...de kan få stå där och kråma sig ett tag till...

Har dessvärre tappat namnet på denna skönhet, inköpt hos Tage Andersen.

Camellia Jap. Snow white

Camellia Jap. General de Lamoriciere

Tre Primadonnor på rad, varje blomma är som ett mästerverk!

Jag beskrev ju att jag periodvis blir väldigt trött på Kamelior, i höstas blev jag så trött på dessa kinkiga växter att jag beslöt mig för att göra ett experiment. Det finns en tidigare bild tagen på samma Kamelia, helt insnöad.

Så här ser samma Kamelia ut idag...

Jag tror inte den gillade 20 minusgrader! Fast det är faktiskt lite lite liv i den, det finns TVÅ levande blad kvar och i ena toppen ser det ut som om det kommer ett litet grönt skott.

Den får väl stå kvar ett tag till så får jag se hur utvecklingen blir, annars väntar definitivt komposten på den här!

Lova var på nytt poseringshumör idag.

Hon passade dessutom på att visa hur en Greyhound ser ut när hon njuter av våren och i glädje över att kunna sträcka ut i rejäla språng. Jag lovar, det är inte lätt att hinna med med kameran när sprintväxeln läggs i!

Åland, ett örike i isens grepp...

2010-04-13T19:22:00.057+02:00

De som känner mig som person, vet att jag har rötter på öriket Åland. Djupa rötter, som sträcker sig långt ner i den Ålänska myllan och har tagit ett bastant tag i den röda Ålänska graniten.

Om man har rötter på ett ställe så har man oftast även släkt och vänner där.

Så även i detta fall. Den gångna helgen har jag tillbringat på Åland på grund av en nära anhörigs begravning. Alla har vi våra minnen och sorger som vi tar med oss, så också denna begravning. Det var en vacker men ack så sorglig högtid. Personen som lämnade oss, hon lämnade ett mycket stort tomrum, allt för tidigt.
Bistert var vädret när vi kom upp till Åland. Vi lämnade en spirande vår bakom oss på västkusten och återvände till isens och snöns grepp.
Dimman var tät de första dagarna, vilket gjorde att man inte visste vilket som var varken ut eller in.

Märkligt, tårar och sorg blir större och mer krävande i dimma, regn och köld...

Runt kusterna låg isen tjock, massiv och genomträngande kall.

De påföljande dagarna blev vackra men isande kalla.

Det hjälpte inte att Sören försökte värma upp isblocken med händerna, det förblev lika isande kallt...

Vackert, javisst, men inte i mitten av april då vill man ha lite mer vårtecken än så här.

Vårtecken fann man när man tog sig lite in i skogen.

Sommartid är detta min barndoms trollskog, och visst kan man även i vår/vintertid se trollen tassa i dessa marker?

Fågellivet på Åland är rikt, dessvärre är jag ingen speciellt bra fotograf. Jag har försökt att återge dels en trana, dels en havsörn på dessa foton...

Kallt i luften, men vårblommorna värmer!

2010-04-05T13:05:00.010+02:00

Trots det något kyliga vädret, termometern visar på snåla +4 grader, är det ändå en ren fröjd att traska runt och räkna in vårtecknen.
Julrosorna nickar med sina underbara blommor och är en njutning att se på.

Inte ser det ut som att det är med glädje dessa julrosor visar sina knoppar idag, det är nog kallt även för en så tålig växt.

Stjärnmagnolians ludna knoppar sväller för var dag som går. Har varit orolig för mina magnolior denna vinter men just denna magnolia ser ut att ha klarat sig bra.

Och i dammen visar fiskarna upp sig allt mer. Inga mer döda fiskar är funna, fast några ser lite knepiga ut forfarande.
Jag har inte kollat tempen i vattnet, men det är garanterat långt kvar innan det är dags att börja mata invånarna.
Får nog lägga krut på att mota trådalgerna tidigt i år, vill helst inte ha en upprepning av förra sommaren. Då kunde man fundera på om det var en odling av trådalger som bedrevs i dammen stället för att vara en oas med näckrosor och fiskar.
I år förklarar jag krig mot algerna i tid!

Vackra vår, mindre vackra medmänniskor....

2010-04-04T19:17:00.017+02:00

Nu är den verkligen här, våren! Med försiktig blomning och spirande grönska visar livet att det verkligen är på väg att återvända. Visst är det underbart!

Man njuter av blomningen av blyga krokus som försiktigt sticker upp sina blad och knoppar. Njuter så att man nästan ryser av att se att våren äntligen är på väg, så efterlängtad, så efterlängtad...

Våren är underbar när den äntligen inträffar efter en lång och kall vinter.
Lika underbar som vårens ankomst är, är det med vänner som bryr sig och frågar hur man mår. Vänskap är en dyrbarhet som är svårt att sätta ett pris på.

Min lite bittra titel till detta inlägg har en orsak som svider. Vänner som suger i sig när det bjuds men inte har en tanke på att bjuda tillbaka, det är krävande och verkligen något som kostar på. Nu syftar jag inte på det som bjuds iform av äta eller dricka, jag syftar på ren mänsklig omsorg och kärlek. Om jag har gett omtanke och kärlek till mina medmänniskor, vänner och omgivning, då hoppas jag på att få i varje fall något tillbaka, kanske lite omtanke och en fråga om hur det är, eftersom det kostar så lite.

Den senaste tiden har visat mig att så inte är fallet. Istället för att fråga hur medmänniskorna mår så fastnar man i sitt eget väl och ve. Min spontana tanke är, istället för att hyckla och låtsas som man bryr sig, är det då inte bättre att vara tyst, och att inte säga något alls...
Att man lovar att höra av sig är vanligt, men om man lovar att höra av sig utav så tunga skäl som sjukdom, ja då förväntar man sig att vederbörande faktiskt hör av sig. Kanske till och med via ett telefonsamtal...
När sedan vederbörande trots vetskapen om en illasinnad sjukdom, inte hör av sig, då svider det i hjärtat och i själen. Det skapar en bedrövelse som är svår att beskriva i ord och en besvikele som verkligen smärtar.
Den/de som känner sig träffade av denna beskrivning, ja då vet ni vad jag menar och då är ni rätt personer att ta till er. Förhoppningsvis svider samvetet lite nu när ni vet vad som hänt.
Till er övriga som oroligt undrar om ni gjort något fel eller missat någon information svarar jag, nej det har ni inte. Men tack för att ni bryr er och oroar er, det visar att ni inte är de personer jag syftar på i detta inlägg.

Jag har faktiskt levande fiskar kvar i dammen! Flera av fiskarna är slöa och är helt klart påverkade av kylan. Men nu när vi fått bort all is från dammen så syns flera fiskar uppe vid ytan till och från för att hämta luft.
Hitills är det 4 fiskar som inte klarat den stränga vintern, och det kanske blir fler. Dock finns det en förhoppning om att den större delen av fiskarna kommer att klara sig

Första knoppen på den ena Kamelian har slagit ut. Visst är det väl helt ljuvliga blommor! Synd bara att det är så griniga växter resten av året...

Återbesök

2010-03-25T19:54:00.009+01:00

Ja minsann, idag poserade han snällt för den närgångna kameran igen. I morse hade han med sig sin partner men hon var lite skyggare och ville inte gärna vara med på bild. Skygg kan man inte beskylla den här herrn för att vara. Inte ens när man knackar på rutan bryr han sig, han vrider bara på huvudet som för att fråga - ja, vad vill du?

Vackra är dom att i alla händelser. Det känns fortfarande speciellt att komma så nära och kunna föreviga besöket (igen). Eftersom vintern har varit så tuff för alla djur så lät jag dem återigen få käka upp koltrastens äpplen, tror att bocken smaskade i sej 4-5 stycken under dagens visit. Fast nu blir det väl snart dags att försöka skrämma (!) bort herr och fru rådjur ut ur trädgården, det är ju som sagt inte fullt lika roligt när allting är skövlat av hungriga rådjur. Men än så länge finns det inget mer än äpplen att äta.

Kanske inte är så konstigt att hunden är mycket intresserad av dofterna på utsidan, det doftar ju rådjur runt hela tomten...Som synes poserar även Lova glatt!

Har nu fått flera rapporter om massiv fiskdöd i trädgårdsdammar runt om, jag börjar bli mycket oroad över tillståndet i min damm. Isen är fortfarande rejält tjock, inga som helst problem att gå på den. Det går inte att se någonting men storleken på vaken ökar varje dag. Men ingen fisk har visat sig. Kommande helg måste jag försöka se om jag kan hitta några fiskar, om det fortfarande finns några som lever...

Trevande vår...

2010-03-21T12:07:00.011+01:00

Äntligen får man bekräftelse på vad almanackan säger, nämligen att våren är på väg! Tydligen ca 1 månad försenad, men ändå äntligen så syns det att vintern börjar att tappa greppet.
Jag misstänker att snödroppar och tussilago är bland det mest fotograferade denna helg, men jag kan ändå inte låta bli att visa gårdagens ljuvliga bevis.

Tätt tryckta mot husmuren, där snön har gett vika för dagsmejan, hukar de första snödropparna på baksidan av vårt hus. Visst ger det ändå en föraning om vad som komma skall. Fast det är långt kvar så ger ändå dessa tappra blommor en signal om kommande växtsäsong.

Men det räcker med att lyfta blicken lite längre bort, fortfarande bakom huset och vid foten av vårt höga berg.
Här har man inga vårkänslor precis...snarare känns det som om vintern med snö och isvallar kommer att bita sig kvar länge än.

Och invånarna i dammen då? Ja jag har verkligen ingen aning. Har inte sett till en endaste fisk sedan i höstas. Får inte heller någon egentlig uppfattning om hur tjock isen är. Vaken växer i omfång och det är vatten ovanpå isen här och var. Frågan är om fiskarna haft vett på att ställa sig i djuphålan eller om de har blivit fångade av isen på grundare vatten. Det återstår att se...
Ska erkänna att jag är orolig, misstänker att fiskdöden är omfattande efter denna vinter.

Inne i uterummet ligger solen på så väggarna på "kuvösen" kan hissas upp. Tillskottet av äkta ljus behövs verkligen, likaså lite omsättning på luften. De flesta av övervintrarna verkar ha klarat sig hyfsat.
Mängder med löv som fällts och dessvärre en del knoppar på Kameliorna som ramlat, men i det stora hela ser det ut som det kan bli vår även för övervintrarna.

Nu väntar jag ivrigt på mer snösmältning. Hur är det egentligen ute i rabatterna? Jag planterade mycket nya växter i fjol, speciellt pioner. De har ju inte hunnit bli speciellt etablerade, så vintern har nog varit tuff mot många av nykomlingarna.

St Patrick's Day

2010-03-15T21:39:00.020+01:00

Jaha, handen på hjärtat, hur många vet vad St Patrick's day står för? Jag hade inte riktigt klart för mig vad det handlade om, inte mer än att det handlar om klöver, gröna kläder och hattar och ett hejdlöst festande...

Och den lille gröne gubben, vem är han?: Leprechaun (Lepricon på engelska)som inom irländsk folktro är små korta människor med gröna kläder och bor på Irland, i slutet av regnbågen vaktar de en kruka med guld! Fast han tycks inte ha direkt med 17 mars att göra, utan han vaktar tydligen regnbågen året runt.

Så St Patrick's day är Irlands nationaldag som firas tämligen rejält den 17 mars. Eftersom det finns irländare lite överallt på vår jord har firandet blivit mer eller mindre utbrett.
Man till och med roar sig med att färga Chicago river grön...(Här ligger normmännen i lä, deras 17 maj firas beskedligt i jämförelse med 17 mars)

St Patrick sjäv är Irlands helgon som enligt traditionen ska ha skrämt bort alla ormar från Irland. Det finns nämligen inga ormar där. (praktiskt!)
Det är väl därför denna man på bilden har en massa ormar ringlandes vid fötterna, han är förmodligen i färd med att förvisa dem!

Så här står det på www.provaguiden.se/sv/Artiklar/Artiklar/St-Patricks-Day/
om hur och varför man firar 17 mars:

Den 17 mars firar man St Patrick's Day världen över, denna dag är ett världsomspännande firande av irländsk kultur och historia. Firandet är till ära av St Patrick, irlands skyddshelgon som man tror dog den 17 mars år 461 e.kr. St Patrick's Day är en nationell helgdag i irland.

Under St Patricks Day så bär man enligt tradition Shamrocks, Shamrock är en trebladig växt som det sägs att St Patrick har användt som symbol för den heliga treenigheten. Barn bär orange, vita och gröna symboler och kvinnor har även gröna band i håret.

En stor del av firandet av St Patricks Day är St Patricks day parade. Dublin, irlands huvudstad har en enorm St Patrick's Day festival från den 15-19 mars. Under festivalen så äger parader, karnevaler, skattjakter, dans , teater och mycket mer rum.

I Nordamerka så äger parader ofta rum söndagen innan den 17 mars. Man smyckar gatornas gula linjer med grönt för att få en speciell känsla. I Chicago så färgar man Chicago-floden med ett speciellt grönt medel som bara varar några timmar. I Boston har det varit en St Patrick's Day sedan 1737 och i Montreal som är hem för Kanadas firande av St patricks day, har man haft en parad sen 1824.

Fakta om St Patrick St Patrick föddes 385 e.Kr. någonstans längs den brittiska västkusten, möjligen i den walesiska staden Banwen. Vid 16 års ålder tillfångatogs han och såldes som slav till en fårfarmare. Han flydde när han var 22 och tillbringade de följande 12 åren i ett kloster. I 30-års åldern återvände han till Irland som en kristen missionär. Han dog i Saul i 461 AD och är begravd på Downpatrick.

Jag träffar gärna en Lepricon som kan ge mig lite tips hur man kommer vidare till regnbågens slut...

Saker som saknas?

2010-03-11T22:17:00.009+01:00

Sällan har man väl längtat så mycket efter sol och värme, grönskade växter och massor av doftande blommor! Ibland kan det nästan kännas som om man har drömt det där om sommaren, den kommer inte på länge, länge än, det är bara fantasier...
Men de senaste dagarna har ju faktiskt gett en liten känsla av att det kanske kan bli vår igen...snart...i alla fall här på västkusten.

Men det är ju inte bara grönskan och blommorna som kommer tillbaka...
vi har ju andra arter som också vaknar till liv. Samtidigt som våren kommer tassande kläcks också en hel del annat i dammar och jordhögar...

En del har inga som helt problem med våra småkryp, andra tycker att det är förfärligt att vi måste dela sommaren med dessa så mycket mindre men ack så påträngande djur.
Jag kan väl inte påstå att jag besväras i någon högre grad av de olika småkrypen som kommer fram, de tillhör ju vår fauna och gör väl nytta på sitt sätt...

Fast det finns ju några få undantag, inte alla djur behövs i faunan: spindlar, tvestjärtar, getingar, myggor, knott, bromsar, blinningar, iglar, fästingar, maneter, pissemyror, mördarsniglar. ;-)

Bortsett från detta så är sommaren med alla tillbehör välkommen!

Irriterande insikter

2010-03-07T19:28:00.005+01:00

Så här sista dagen på veckan, sista dagen på helgen, kommer funderingarna inför den kommande veckan, och veckans arbete. Eftersom jag nyss bytt arbete är det extra många tankar som slåss om utrymmet, den ena tanken mer påträngande än den andra.

Fortfarande mycket nervositet förstås, har ju bara varit på nya jobbet en vecka och inte lärt mej namnen på ens en fjärdedel av alla anställda.

Men framför allt är det funderingar på hur man finner sina roller på arbetsplatsen.
Vi är ju alla olika med olika talanger och förmågor, men det är inte självklart att just det som är talangen tas tillvara på arbetsplatsen. Man kanske inte ens visar vad som är den personliga talangen eftersom man är rädd för att sticka ut, för att inte duga.
Vi placerar oss själva i fack, det fack där vi tror att vi passar bäst. Man vill inte visa sig för mycket "på styva linan" det uppskattas mycket sällan av de som varit länge på arbetsplatsen. Man riskerar att anses som dryg och "hon som tror hon kan allt"

Men man vill inte heller framstå som en osäker eller okunnig nybörjare, då bäddar man för att bli ifrågasatt under oöverskådlig tid.
Alltså väljer man den lättaste rollen, det minsta motståndet, att glida med och bida sin tid.
Tids nog kommer den egna pesonligheten fram och förhoppningsvis passar man in i arbetslaget.

Åtminstone har detta varit en sanning för mig tidigare.
Men helt plötsligt så upptäcker man, med stigande ålder, att så är det inte längre.
Från att ha varit väldigt angelägen om att bli uppskattad och omtyckt, ibland nästan tiggt om beröm, upptäcker man en dag att det där spelar faktiskt ingen roll längre. Det är en ganska stor upptäckt.
Konflikträdslan som har varit en trogen följeslagare under alla år, har nu hoppat av tåget och förmodligen funnit en bättre värd.
Konflikterna är inte längre farliga utan faktiskt en sorts utveckling. Att våga stå för sina åsikter, våga säga ifrån när något är fel, eller när någon gjort fel, det är också stort.
Varför har jag funnit mig i att bli sårad eller nedtryckt för att andras egon ska växa? Det är allt för mångas egon som har vuxit på min bekostnad, utan att jag har protesterat.
Nu, med en hel del med mig i bagaget, vågar jag vara obekväm.
Det känns ganska skönt.

Triss i damer...

2010-03-06T21:40:00.009+01:00

...kan man nästan säga om det här. Här kommer presentationen av den sista damen som tillhör kategorin husdjur i familjen.
Med denna vackra svarta tjej som heter Lova är trissen komplett. 2 katter och en hund.
För lite mer än ett år sedan var det precis tvärtom, 2 hundar och en katt. Nu är det bara Lova kvar, de båda andra har gått vidare till hund respektive katthimmel.
Jag har haft många hundar och en del andra husdjur under åren, men saknaden efter djuren tycks aldrig försvinna.

Varje hund och katt har lämnat ett eget tomrum efter sig, som ingen annan kan fylla. Det är väl inte heller meningen att man ska fylla tomrummen med något, det är ju något som är borta.
Men saknaden är en jobbig bit som tar väldigt lång tid på sig att dämpas. Dessutom så har ju djuren en betydligt kortare livlslängd än vad vi har, det innebär många separationer under ett helt liv, i varje fall om man som jag inte kan tänka mig att vara utan hund.

Nåväl, Lova tillhör rasen Greyhound, hon blir 5 år nu till våren. Jag fick hem henne när hon var 18 månader. Hon kom då från en hundkappskennel. Hundar som går i hundgård hela tiden är förstås inte vana vid innemiljö.
Det har varit en del problem med detta under åren, både med Lova och även med andra hundar som jag har haft och som kommit från samma omständigheter.

Promblem består ofta i att det är svårt med rumsrenheten. Om man är van vid att kunna springa ut och kissa när man vill, en gång i timmen om man har lust, då är det svårt att bli instängd i ett hus och bli rastad när någon annan tycker att det är dags. Då gäller det att som nybliven ägare till en vuxen hund att ha tålamod, massor av tålamod. Efter ett tag kommer man in i rätta vanor tillsammans med hunden.

Sen är det just det där med instängdheten, det är svårt att hamna inne i ett hus när man är van vid rastgård, att dessutom bli ensam är tydligen en ren mardröm för en del! Två av mina hundar har haft väldigt svårt att ställa om sej till innemiljö, men med lite tålamod och envishet har det lyckats.

Lova är min 5:e hund, alla har varit av samma ras och har hundkappsbakgrund. Det har helt enkelt varit hundar som inte haft rätt kynne för att springa på en bana och jaga ett kaninskinn (smarta hundar!) De har inte varit roade av att springa snabbt på kommando.
Rätt mentalitet för att passa till kapplöpningshund är ett måste, man får inte vara för tuff, inte heller för vek. Lova tillhör definitivt den senare kategorin.
När hon blev ensam hund i huset för lite mer än ett år sedan var det riktigt kritiskt ett tag. Lova tappade helt sitt självförtroende och blev väldigt vilsen. Det har tagit tid, men nu är hon sig lik igen.

Foto LindaLunda

Greyhound är en ganska okänd ras som sällskapshund, vilket är väldigt synd!
Snällare, lugnare och mer lättdresserad hundras får man faktiskt leta efter. Dom är lydiga och oerhörd trogna sin familj. Barnvänliga och tålmodiga.

Motionen då! Det brukar vara den första protesten när jag berättar om vilken trevlig hundras det är. Ja visst behöver de motion, precis som alla hundar gör, tom en liten chihuahua skall ha sin dagliga motion. En Greyhound som tävlar behöver MASSOR av motion, precis som alla elitidrottare gör.
En sällskapshund behöver normalt med motion och det gäller även för en Greyhound. Vad som möjligen skiljer från andra raser är att en Greyhound som inte får springa, riktigt sträcka ut, några gånger i veckan, det är inte en riktigt glad Greyhound. Dom älskar att springa, det är ju det dom är konstruerade för att göra.
Lämpligt är alltså att dom verkligen får en möjlighet att springa av sig då och då. Dessutom måste man kunna lita på att inte hunden smiter, det är inte lätt att springa i kapp en Greyhound...jag vet av erfarenhet...

Jakt då! Brukar vara nästa fråga angående dessa hundars lämplighet till sällskapshund. Ja, dom jagar gärna, speciellt om det är en före detta kapplöpningshund. Men det går att få stopp på det. Jag har som sagt katt, det brukar vara favoritdjur att jaga. Men det har inte varit några problem att få stopp på den instinkten, det har faktiskt räckt med att bara ropa så har hunden avbrutit jakten och återkommit.
Lite kuriosa är att Greyhounden har en enastående bra syn, de jagar faktiskt med synen, inte lukten som är det vanliga.

Det är synd att det följer ett oförtjänt dåligt rykte med denna ras, att de är aggresiva och ohanterbara, opålitliga och endast duger till att springa fort.
Inget kan vara mer fel!
Katten som Lova ligger och sover nos mot nos med, han finns numera i katthimlen. Han blev 18 ärevördiga år och styrde hemmet med järntass.
Dom som känner mig, vet att jag inte skulle kunna vara utan hund, det är för mig en livsstil som jag har haft sedan tidiga barnsben. Min första egna hund som förstås var en Greyhound fick jag när jag var 22.

Jag kommer säkert att hinna med några till...

Man får inte vara kräsen

2010-03-03T20:56:00.009+01:00

Nej kräsna kan knappast djuren unna sig att vara, inte efter denna vinter med kyla och massor av snö. Vi utfodrar fåglar så mycket vi bara hinner med frön, frukt nötter osv. Det innebär förstås att vi har mycket fåglar som matgäster, man kan även se bland annat ekorrar, flera stycken åt gången, som febrilt äter innan de blir bortjagade av någon rival.
Jag skrämmer inte bort några djur, försöker istället fylla på så att det alltid finns något att äta. Det är en tuff vinter för alla.

Härom dagen hade vi besök av det lite större slaget.

Just nu är rådjuren inte alls skygga, de kommer nära både hus och människor i sin jakt efter föda. Visserligen är de inte speciellt skygga i vanliga fall, men man märker ändå skillnad på deras beteende nu mot när de har bättre tillgång på föda.
Just detta rådjur kalasade på äpplerester som koltrasten lämnat, innan hon fortsatte med frön som blivit utsprättade på marken.
Det där med frön på marken har inte varit det lättaste denna vinter, snön har lagt sig i lager på lager, nu när det har töat lite så kommer alla frön fram som har varit dolda under snön. Det innebär att det helt plötsligt dök upp en massa frön under fågelbordet.
Tydligen hittade hon något ätbart ibland alla frörester.

Visst är det vackra djur! Lika arg som man blir på våren/sommaren när de äter upp alla rosenknoppar och späda skott i trädgården, lika full av beundran blir man när man får möjligheten att se dem på så här nära håll. Dessa kort är tagna genom köksfönstret.

Det behövs inte mycket för att jaga rådjuret på flykten, här är det på väg uppför berget som vi har precis bakom vårt hus.

Nyfiken också! En sista koll ner på oss kostade hon på sig innan hon försvann över bergskanten. Ungefär som om hon ville veta vad det var som skrämde henne, om det var riktigt att fly eller om hon skulle stannat kvar.

Hoppas inte att nästa gäst är en älg, då räcker nog inte äpplena...

Tulpaner och tårar

2010-02-25T22:02:00.007+01:00

Ja då var det alltså gjort, den sista veckan och den sista arbetsdagen är avslutad. 30 år har gått sedan jag som 19 åring tog mina mycket nervösa första kliv in på det stora sjukhuset, nu skall jag gå vidare i mitt yrkesliv. Spännande och nervöst, roligt och utmanande.
2 vackra buketter med tulpaner fick jag av arbetskamratena tillsammans med ett löfte om att bli utbjuden på middag lite längre fram när vädret är lite bättre.
Det är alltid svårt att ta emot beröm tycker jag, det är svårt att ta emot folks uppskattning och komplimanger, så även idag. Snälla ord och bedyranden om att jag kommer att vara saknad gjorde självklart att tårarna kom smygande lite förstulet. Tror jag lyckades dölja det mesta, men det syntes säkert hur blanka ögonen blev...
Många kramar och lyckönskningar har jag fått, det känns gott att ta med sig in i det nya.
Det lite tråkigare fick jag också gjort, såsom att städa ur skåpet och försöka röja bort alla mina papper och ägodelar, vilket inte är det lättaste. Jag har en förmåga att breda ut mej på arbetsplatsen och ställa böcker och pärmar lite här och var. Jobbigt när man sedan skall samla ihop allt..
Nåja, det kan bli en utmärkt ursäkt för att åka tillbaka och titta till mina fd arbetskamrater "jag glömde att ta med..."

Jag måste ju hålla lite koll på vad dom gör, och se om dom verkligen kommer att sakna mig så mycket som dom säger ;-)

Förändringens tid nalkas, men snön ligger kvar...

2010-02-21T11:12:00.017+01:00

Det har knappast ungått någon att vi har överfallits av snö, mängder av snö. Så mycket snö att 17 november 1995 inte längre bara är ett diffust minne utan en tydlig referens till denna helg.

Det känns inte alls frestande att gå upp till växthuset, eller att försöka sig på ett dopp i den vedeldade badtunnan. Tunnan syns ju för övrigt inte ens, så det skulle vara ett drygt jobb att skotta fram den. När man är färdig med det, då behöver man inte ett varmt bad längre utan en sval dusch!

Trädgården får helt nya konturer och former, det svårt att se att det finns en sittplats framför en mur här, eller att det brukar vara krasse som växer i min avlagda paraboltallrik som står på ett gammalt symaskinställ. Nu ser man bara den stora vita mössan.

Svårt att se var dammen är också, en ledtråd är fågelbordet på fot, i sten, det står vid bortre kanten av dammen, i förgrunden syns min Gingko Biloba. Jag hoppas verkligen att den har klarat denna vinter.

Yngste sonen försöker att skotta en väg fram till fågelbordet. Han fick verkligen vada fram i drivorna bakom huset!
Problemet är att snön yr så det som skottats fram snart är dolt igen

I morgon börjar min sista arbetsvecka på min gamla arbetsplats. I över 30 år har jag varit anställd på storsjukhuset, i augusti skulle det ha blivit 31 år.
Nu nalkas alltså sista veckan och jag har mycket blandade känslor över denna min sista vecka.
Jag känner glädje över mitt nya arbete som väntar, med arbetskamrater som redan är välbekanta och arbetsuppgifter som kommer att vara roliga och en utmaning.

Men också vemod över att lämna det som alltid har varit i mitt yrkesliv, min identitet har på något sätt suttit i husväggarna. Min arbetsplats är faktiskt, mina föräldrar undantagna, mitt livs längsta relation! Jag har bytt arbetsuppgifter och enheter inom storsjukhusets väggar många gånger, men alltid haft tryggheten och identiteten fast i de välbekanta lokalerna.

Några försök har jag gjort att bryta mig ut under åren som gått, jag har tagit tjänstledigt och provat andra arbetsplatser, men alltid återkommit och känt glädje över att kunna återkomma. Men varför byta då, när nu allting är så bra, tänker säkert några.
Därför att det faktiskt inte är så bra egentligen, det pågår en ständig nedmonterig av sjukvården som är svår att acceptera och att arbeta med. Som en gammal trotjänare (ja faktiskt så får man väl anse sig som gammal i detta sammanhanget)så är det svårt att se något positivt och att känna framtidstro i det nuvarande arbetsklimatet. Chefer på mellannivå sliter för att hålla ihop arbetsplatserna, men ges egentligen inga chanser att kunna skapa en bra och lugn arbetsplats.

Så vemodet är egentligen bara just det, vemod, vemod över det som varit, det som inte kommer tillbaka. Det är vemodigt att lämna arbetskamrater som jag har känt i många många år, vemodigt att lämna de arbetskamrater som jag lärt känna under senare år. Men jag känner ändå tacksamhet och glädje över att ha fått arbeta med så många fina människor, många kommer jag att fortsätta att ha kontakt med, några är jag glad över att kunna lämna bakom mig.
Att min resväg till jobbet halveras får väl anses som en rejäl bonus dessutom.

Det är dags att se framåt och att börja på något nytt! Det är spännande, roligt, en utmaning och framförallt, riktigt riktigt nervöst.

Det är inte bara att vända blad eller ett nytt kapitel, det är en helt ny bok som väntar på mig.

Om bara denna sista vecka kunde gå fort!

Sen får det gärna hasta på lite i tiden så vi kan få njuta av växligheten igen, inte bara leva i ett vitt och kallt månlandskap...

Cessi, minstingen i familjen

2010-02-15T21:17:00.008+01:00

Nu är det hög tid att fortsätta med presentationen av de fyrfota familjemedlemmarna, så nu har turen kommit till Cessi.
Cessi är en sk "hittekatt", ett sorgligt ord för en sorglig händelse. Någon hittar en katt som antingen avsiktligt blivit utslängd, eller så har någon stackare förlorat sin lilla katt.
I detta fallet misstänker jag att det var det senare som inträffade, nämligen att hon kom bort från sin ägare, redan som liten kattunge.
Cessi upphittades på ett industriområde där en vän arbetar, Cessis smala lycka var att detta var rätt människa att springa på, eftersom detta är en person som älskar katter och inte tvekade att ta till sig ytterligare en katt, fast hon själv hade flera stycken.

Lappar i närområdet sattes upp, men ingen kändes vid lilla Cessi. Lite egedomligt faktiskt, för hon var välnärd och hade gott hull, var absolut inte rädd eller skygg. Så någon borde ha saknat sin lilla kattunge, hon kan inte ha varit mycket mer än 3 månader när detta hände.

Nåväl, eftersom min vän hade lite svårt att härbärgera ytterligare en katt så...ja det var svårt att inte smälta för de första korten som jag fick se av henne.
Liten, grå, och med en (tyckte jag då) vädjande glimt i de gröna ögonen.
Det blev ganska snabbt bestämt att hon fick flytta hit och bli västkustbo.

Cessi är en stor personlighet som tillför ytterligare en dimension på kattägarskapet, hon är pratsam liten dam som dessutom gärna bär omkring på saker och gömmer dem, senast för ett par dagar sedan försvann ett örhänge för mig...
Tack för att det blev jag som fick bli hennes nya matte!

Jag har en passion för olivträd!

2010-02-11T22:48:00.011+01:00

På Thassos i Grekland där just de här bilderna är tagna, växer det mängder av olivträd... En bit upp i bergen fanns en av alla olivodlingarna på ön, när man närmade sig såg man ett silvergrått moln som skimrade, det var olivträdens kronor.
Så vackra, så generösa med sina frukter och därmed sin olja. Åldern de kan uppnå är beundransvärd, 1500 år! Världens älsta olivträd skall tydligen finnas på Kreta och vara runt 3000 år gammalt!
I anikens Grekland var trädet heligt och fick inte varken huggas ned eller brännas.
Och alla har väl sett fredduvan med en olivkvist i näbben? Oliven har en stor symbolik även i våra dagar.

För mig känns oliven som något evigt, den växer långsamt men blir bara vackrare och vackrare med åren. Dessa knotiga stammar har en hel historia att berätta om man ger sig tid att titta efter i lugn och ro. Samtidigt ger oliven som växt mig en känsla av frid, av evighet. Är jag stressad eller bara ur gängorna, då pysslar jag gärna med oliven(andra växter också naturligtvis, men just oliven skänker mig ro)

En del stammar hade hål rakt igenom sig, ingen aning om varför. Runt de flesta av träden låg uppmurade ringar runt rotknölen, för att inte vattnet skulle hinna rinna av så fort vid vattningen.

På väg tillbaka från en bergutflykt körde vi igenom en olivskog igen, silvergrågröna stod de efter vägkanten, så vackra så vackra..

Jag har ett eget litet olivträd, det är ca 5 år nu, har burit lite frukt och blommat tacksamt. Jag lär nog inte hinna starta något större skördning av det, kanske bäst att skriva in det i testamentet?

Stockrosor...

2010-02-07T18:37:00.004+01:00

...är en stor favorit i min trädgård. Det är pålitliga slitvargar som kämpar sig upp ur myllan, oavsett omständigheter.
Jag har fått lära mig att de är 2-åriga, men det undrar jag om det stämmer, för mina är då så mycket äldre än 2 år. Att de självsår sig är uppenbart för ibland dyker det upp stockrosor på det mest egendomliga ställen, inte alls där jag planerat. Men även de gamla plantorna forsätter att komma upp, år efter år, dessutom så sprider de sig.
Tacksamt.
Enda skötseln som jag kan kommentera är att de måste bindas upp, eftersom höjden och tyngden av blommorna gör att de faller åt sidorna.

Färgerna är varierande över lag, jag kan inte minnas att jag köpt frön till mer än de svarta och ljusgula.

Stola och vacka är de, och de imponerar med sin höjd som utan vidare når långt över huvuvdet på mig.
Det är lika spännande varje år att se vilka olika färgkombinationer som kommer fram!

Kontraster är roliga...

2010-02-06T17:59:00.017+01:00

...och just nu nödvändiga för att tro på att det kommer att komma en sommar igen!Bilder från en härlig båttur från i sommras känns som om det är rätt sorts uppmuntran, varmt havsvatten (till skillnad från tidigare bilder i denna blogg) ljummen luft och ett strålande väder.

Vad kan vara bättre än en båttur med goda vänner då?

Båtturen gick ut till Pater Noster, fyren som ligger ute på ön Hamneskär, i Bohusläns södra skärgård. Fyren renoverades år 2007, det var genom mycket frivilliga insatster som fyren kunde renoveras under flera år, för att till slut återfå sin mycket speciella plats på Hamneskär. De åren som fyren var nedmonterad saknades verkligen den välkända siluetten ute i väster.
Fyren är byggd 1868 och är en Heindenstamfyr.

Lite kuriosa: det sägs att orsaken till att arkipelagen runt omkring heter just Pater Noster är att innan fyrar och andra hjälpmedel så var detta en mycket farlig plats, mängder av grund och låga skär, svåra brott som var svåra att upptäcka. Sjömännen bad därför sin Pater Noster, dvs bönen Fader Vår, när de skulle passera denna ökända plats. Jag har inte aning om det är sant eller bara en skröna, men det låter troligt i mina öron...
Som tur var, så var det väldigt stilla väder när vi var där ute, det kan annars blåsa på rejält från väster, och finns ingenting utanför dessa små öar, bara vatten...

På vägen ut passeras Marstrand med Carlstens fästning som högsta punkt.

Det finns gott om perfekta tilläggsplatser och enskilda badplatser bara man kommer en bit ut från badstränderna.

Hemvägen bjöd på en fantastisk solnedgång då vi till och med lyckades få se tumlare! Att syftet med båttrippen egentligen var att fiska makrill kan vi glömma, vi fick inte en enda fisk, inte ett fiskfjäll ens! Bara maneter....

Gnistrande vackert.

2010-01-31T10:31:00.015+01:00

Tog en liten tur runt i omgivningarna igår. En gnistrande kall och klar dag,
ca -10 hela dagen och en tämligen pinande vind som blåste rakt igenom kroppen.
Isen ligger nu så långt man kan se.

Havet som annars rör sig hela tiden och alltid ger ett levande och evigt intryck, ser nu dött ut. Hela omgivningen andas stillhet och tystnad. Inget vågbrus, inget kluckande mot strandkanten, bara väldigt tyst och stilla.

Det var inte många personer synliga, trots det vackra vädret, jag tror att många höll sig inomhus pga kylan. Även om termometern visade på - 10 är ju den verkliga kyleffekten betydligt större tack vare den envisa vinden.

I standkanterna är allting fastfruset, inte ett livtecken någonstans. Resterna av gräs och annan växtlighet står som egna små konstverk skapade av en tillfällighet.

Facinerande att se Insöbrons bropelare fastfrusna i isen. I vanliga fall är det rejäl ström här, nu har allt stannat upp, fruset mitt i en rörelse. Man får nästan lite domedagskänsla över alltings stillhet. Det känns som om naturen håller andan och väntar...

Att bo på Dyrön en sådan här vinter är säkerligen en utmaning. På sommaren är det en idyll inbäddad i grönska och bohuslänska klippor, en ganska ovanlig kombination, men nu på vintern se det inte lika idylliskt ut.
Svårigheterna att få till ett fungerande vardagsliv är uppenbara. Att ta sig till arbete och skola är inte bara till att kliva på färjan längre...

Det är verkligen gnistrande vackert i omgivningarna nu, och idag väntar vi på mer snö...
Jag måste ändå erkänna att jag längtar efter värme och grönska. Jag vill se att livet återvänter till den frusna världen utanför, att domedagskänslan ger vika när isen bryts upp, men det är bara att ge sig till tåls...

Oväntade möten.

2010-01-28T20:33:00.009+01:00

Idag har jag varit på kurs, en fördjupningskurs inom mitt yrke. Visserligen bara på en dag, men det var lite nyheter som var intressant att ta del av. Kursdeltagarna var representerade från hela vår region, och den är ganska stor. Många kända ansikten och ännu mer okända.
Under fikapausen på morgonen hör jag plötsligt någon ropa mitt namn, det var en röst som jag inte hört på många år, men det gick inte att ta miste. Framför mej står en före detta arbetskamrat som jag inte träffat på ca 15 år!

Vi hade haft en väldigt bra relation när vi arbetade tillsammans, och vi fortsatte att hålla kontakten efter att hon bytte arbete och flyttade från stan.
Vi höll kontakten i flera år, hälsade på varandra och talades vid i telefon ofta, tills, utan någon anledning alls, kontakten bara rann ut i sanden. Varför blir det så?
Varför tappar man kontakten även med de där människorna som man i djupet av sitt hjärta verkligen tycker om och trivs tillsammans med? Att kontakten kan glesas ut för att till slut upphöra med de man kanske inte har en jättenära relation till är ju inte så konstigt, men jag tänker på de där andra, dom som verkligen kommer en nära.
Om man tänker på hur många vänner och bekanta man lämnat efter sig på vägen genom sitt liv så blir i varje fall jag fundersam. Varför tappar man kontakten med människor som man egentligen vill hålla kvar?

Nåja, nu har jag funnit en gammal vän igen, och nu tänker jag inte tappa bort henne igen!

På vägen till stan idag var det riktigt krispigt och klart väder. Halt och svårt att ta sig fram till fots var det inne i stan, snömodden från gårdagen hade frusit till ogenomtränglig is...

Men vackert på väg till stan var det.

Isen ligger på Nordre älv

Det var vackert på vägen hem från stan också!

Man kan lätt fundera om detta är Sälen eller Åre, men det är Göta älvdalen!

Denna vinter...

2010-01-27T21:18:00.011+01:00

...sliter hårt på humöret, i varje fall mitt...

Jag hade först tänkt att fortsätta med min påbörjade husdjurssvit, det finns en katt och en hund kvar att presentera. Men med detta helknepiga väderomslag som skedde idag så tänkte jag i stället att fokusera på ...vädret.

Eftersom jag har haft en ledig dag idag tyckte jag det var lämpligt att ta mig ner till vår lilla hamn för att där dokumentera den omtalade isen som nu sträcker sig tämligen långt ut. Just nu är jag glad att jag bor på fasta landet och inte är utelämnad till färjors framkomlighet, eller elementens opålitlighet. Bilfärjorna klarar sig hjälpligt ännu, men de mindre passagerarfärjorna börjar få problem.
Nåja, isen ligger och den tänkte jag föreviga! När jag kommer ut på trappan upptäcker jag att det regnar is, ja is! Och regn, och snö, samtidigt! Såphalt... Efter att ha kanat runt på trappan i en högst ofrivillig piruett som slutade med att jag krampaktigt höll mej i räcket på darrande ben, bestämde jag mig för att låta havsisen vara. Den lär ligga kvar några dagar till.

Här kommer i stället några foton från en av de saker jag är mest stolt över i min trädgård, nämligen mitt blåregn.

Det är nu 4 år, och har blommat i 3 år. Det växter så jag brukar skämta om att det är på väg in i vårt sovrum. Flera rankor har tagit sig in i pannrummet som ligger helt brevid.

Doften när man går under pergolan som blåregnet klänger i är helt underbar nästan bedövande. Så småningom är det tänkt att det ska täcka det mesta av pergolan, och det går nog bättre än vad jag trodde från början, med denna växtkraft! Den växer så kraftigt att de små taniga spaljeeer jag satte upp det första året nu är ihjälkramade och bitvis hänger löst i lianen, utan fäste i väggen! Det är svårt att få bort dessa bitar nu, utan att skada barken...

Det är planterat vid husväggen och står väldigt skyddat för vind, och får en god portion sol på sommarhalvåret. Klippningen är det lite oorganiserat med än så länge, jag klipper när det behövs och när det kommer rankor farande där de inte skall vara! Säkert helt fel enligt expertisen, men blommar gör det!
2 gånger har det blommat om fram på sensommaren, det är inte helt ovanligt har jag hört, men mycket glädjande ändå!

Nu återstår det att se vad vintern har gjort med min ögonsten, att det fryser ner en bit, det räknar jag med, men hur mycket?

Katter...

2010-01-19T22:33:00.007+01:00

...är en del av denna familjen. Detta är den ena av dem. En hona vid namn Cinna (egentligen Cinnamon, men det blir lite långt att säga)
Hon är född i maj -09, alltså inte ett år ännu.

Hennes ålder till trots har hon redan utvecklad en personlighet, det finns mycket divalater under den här sköldpaddsfärgade pälsen!
Pälsen förresten, den är hon paniskt rädd att få tillstökad, ännu värre är om hon råkar få smuts på de vita tassarna, då är hon riktigt i esse.
Vatten är mycket intressant, hon har flera gången varit på väg in i duschen under tiden vattnet rinner, men stoppar i sista sekund. Jag bara väntar på att hon ska ta steget fullt ut.

Det är en ganska bekväm liten dam som gärna ligger och sover under filtar eller täcken, hon är mycket intresserad av livet utanför, men hon har lika bråttom in igen, och då styr hon med raketfart till matskålen.
Detta var en liten presentation av den ena av familjemedlemarna, fler följer...

Örtagården...

2010-01-16T18:34:00.024+01:00

...i Varnhem är inte speciellt stor och kanske inte heller helt tidstypisk. Men miljön och växtligheten bjuder ändå på härliga syner och information som man kanske inte har så väldigt stor nytta av i vårt århundrade.
Jag tror inte jag har användning för någonting som ska förhindra uppkomsten av likmask, men det kan ju vara bra att känna till hur man skyddar sig mot troll och liknande otäcka saker...

Om alla tistlar vore lika vackra som den här tror jag inte att tisteln skulle anses som ett ogräs över huvud taget. Visst är den helt underbar!

Låt oss hoppas att man inte har nytta av dessa olika behandlingsalternativ idag.
Det skapar verkligen funderingar på vad man egentligen gjorde i klostren och framför allt, hur har man kommit fram till alla olika behandlingsområden? Att överleva som patient kan inte ha varit helt enkelt.

Luftigheten och ruinerna som omger örtagården gör att man gärna stannar kvar och läser på de olika små informationsskyltarna som berättar om de olika växterna och de olika byggnaderna som för flera hundra år sedan bildade ett kloster.

Det är lätt att fastna i en klosterromantisk föreställning om hur klosterlivet på medeltiden var. Man tänker sig gärna en fridfull oas med vacker växtlighet och vänliga munkar och nunnor. Verkligheten var nog helt annorlunda med hårt arbete och periodvis vidriga förhållanden. Ändå är det en njutning både för själen och synen att idag göra ett besök i ruinerna efter ett kloster.

Kloster och kryddgårdar

2010-01-15T13:07:00.019+01:00

Det är något speciellt med klosterruiner och dess tillhörande ört och kryddgårdar. Stillheten och och den rogivande atmosfären är påtåglig. Detta gäller i allra högsta grad klosterkyrkan och den tillhörande kryddgården i Varnhem.
Jag hade glädjen besöka Varnhem en stilla sensommardag, det var strax före stängningsdags så det var inte mycket besökare. Det var nästan så man kunde höra rösterna från de som gick på klostergångerna för flera hundra år sedan, mumlande böner på latin. Det var en mycket fridfull stämning som jag önskar att man kunde ta med sig lite av in i vår stressade nutid.

Så här står det om Varnhems klosterkyrka på www.vastsverige.com

Munkarna byggde upp en liten klosterstad och utgrävningar visar på ett avancerat vatten- och avloppssystem och förmodligen också kanaler för värme och ventilation. I slutet av 1200-talet var klosterkyrkan i Varnhem Sveriges största kyrkobyggnad och verksamheten blomstrade i flera århundraden. I samband med reformationen på 1500-talet upphörde klosterverksamheten och kyrkan lämnades också åt sitt öde. Magnus Gabriel de la Gardie lät restaurera kyrkan under 1600-talet och tack vare honom är kyrkan i gott skick idag. Själva klosterbyggnaderna fick däremot förfalla och inte förrän på 1920-talet började man gräva ut de gamla ruinerna. Klosterlivet finns väl dokumenterat och i museet vid kyrkan finns bl.a. en modell av den centrala klosteranläggningen och intressanta bilder och texter.
Varnhems vackra kyrka är gravplats för den Erikska kungaätten (1100-1200-tal) och här vilar också Stockholms grundare Birger Jarl, liksom kyrkans "räddare" Magnus Gabriel de la Gardie och hans maka Maria Eufrosyne.

Klosterkyrkan är väl värd ett beök även på insidan, dessvärre var inte fotografering möjlig av intriören.
Utanför kyrkan breder ruiner av klostergården och kryddgården ut sig. Kryddgården är inte så stor, men miljön gör att man gärna går runt och tittar på växtligheten och får sig en del aha upplevelser vad en del växter användes till...

Det finns fler...

2010-01-12T07:52:00.017+01:00

...plantor som jag börjar att bli lite orolig över, tack vare kylan som tycks ha tagit ett järngrepp om vårt land. Min Ginkgo Biloba är ett exempel på växt som jag börjar att snegla lite bekymrat på.

Min Ginkgo är 3 år och är lite speciell för mig. Jag fick den av mina arbetskamrater på min sista arbetsdag. Jag hade bestämt mig för att sluta eftersom vår enhet skulle splittras efter många års samarbete. Vi var inte så många anställda på den här enheten, bara 7 stycken. Jag var den som kom in i gruppen senast, och jag hade varit där i 9 år.
Vi blev väldigt bestörta när vi fick beskedet om en kommande splittring och då var vi ändå lite förberedda på en förändring, men inte beredda på hur omfattande förändring det skulle bli.
När man är en såpass liten grupp som arbetar väldigt nära varandra så blir det till slut som en andra familj. På gott och ont. Det blev som en separationsproccess att gå igenom. Ungefär som en skilsmässa.
Jag valde att söka andra alternativ och slutade därför först. Mina arbetskamrater funderade på present till mig, och en av dem kom ihåg att jag gärna ville ha en Ginkgo Biloba. Det kan inte ha varit lätt att få fatt i en Ginkgo i februari månad, det är ju inte direkt högsäsong för att sälja sådana växter då...
Jag har sällan blivit så rörd och glad över en present. Den var verkligen genomtänkt!

I Wikipedia står det:

" Den (Ginkgon) är mycket långlivad. Man tror att vissa exemplar är mer än 1500 år gamla.
Namnet ginkgo (yínxìng 銀杏 på kinesiska), betyder silveraprikos. Den moderna Ginkgon är uppenbart nära släkt med påträffade fossil från Perm, 270 miljoner år gamla
Ginkgon har länge odlats i Kina. Några träd som planterats vid tempel tros vara mer än 1500 år gamla. Man trodde länge att tempelträden var de enda som fanns. Men nu känner man till åtminstone två små bestånd i västra Kina. På grund av Ginkgons höga anseende inom Buddhismen och Konfucianismen finns den planterad på många ställen i Korea och Japan. I båda dessa områden har den förvildats genom fröspridning till naturliga skogar.
Ginkgo-träd kan under gynnsamma omnständigheter odlas i Sverige åtminstone i odlingszonerna 1 och 2."

En fin Ginkgo fick jag. Första sommaren fick den stå kvar i sin kruka, tills jag var helt säker på var den skulle planteras. När jag väl hade bestämt mig, planterades den lagom till hösten.

Jag har täckt rotsystemet med granris och eklöv varje år, så också i år.
Men faktum är att så här kallt har det inte varit sedan jag fick den, och den står lite utsatt för vinden.
jag hoppas verkligen att kylan ger vika snart.

Kamelia japonica

2010-01-11T13:00:00.029+01:00

I höstas bestämde jag mig för att göra ett experiment. Jag tänkte låta den ena av mina Kamelia japonica övervintra ute. Naturligvis ordentligt nedgrävd och täckt. Jag har inte haft speciellt stor oro över detta eftersom Kamelior är ganska tuffa damer, sitt ömtåliga utseende till trots. Expertisen har upplyst mig att några minusgrader klarar en Kamelia utan problem.

Eftersom de senaste vintrarna inte på något sätt varit skräckinjagande vad gäller kyla (mörkret är en annan sak) och jag dessutom har en väldigt bra och skyddad plats, tvekade jag inte alls när det var dags för "utplanteringen".
Det gör jag nu, tvekar alltså. Denna ihållande kyla i flera veckor hade jag inte räknat med. Till råga på allt så inleddes köldperioden här av i stort sett nästan barmark, snön kom först efter ett tag.
Kamelian är rejält inbäddad i snö, dessutom så har den ett lager med granris över fötterna.
Platsen där den står är absolut inte blåsig. Så är det någonstans på tomten den ska klara denna behandling, är det här.

Det gör ont när jag ser knopparna, undrar hur länge dom kommer att kunna sitta kvar, innan de ramlar av? En hel del av de vintergröna bladen har redan ramlat av, fast det var ju inte annat att vänta. Att den skulle frysa ned en bit hade jag räknat med. Det återstår bara att se HUR mycket som fryser ner! Som tur är står det 4 stycken Kamelia Japonica kvar i kuvösen, om det här försöket visar sig vara the end för den som är utplanterad...

Lite ensam och övergiven ser den allt ut, nästan som om den bara är utslängd i en snödriva...

Isen lägger sig...och svanarna får mat.

2010-01-09T15:57:00.041+01:00

Nu är det verkligen kallt, så kallt att isen borde ligga som ett dansgolv resonerade vi, tog bilen och körde ner till hamnen för att se hur vackert isen lagt sig...inte!
Bitvis var det lite hinna på vattnet och i strandkanterna kunde man se lite issörja, men det var också allt. Det har blåst såpass mycket att isen inte kunnat lägga sig utanför hamnen ännu.

Inne i hamnen ligger isen och har gjort så ett tag. Inte så lätt att komma varken in eller ut från denna lilla småbåtshamn just nu. De båtar som ligger kvar, får nog anses som infrusna.

Lite mer inomskärs, söder om Nordöhamnen, där låg isen vackert så långt det gick att se. Lite fotspår i kanterna vittnade om att folk varit ute och traskat på isen också. Jag har ingen aning om hållfastheten på isen, men jag är riktigt rädd för svaga isar och kan därmed knappast övertalas till att våga mig på en ispromenad.

Svanarna lider ju även de i kylan. Vid "Dämmet" dvs, mellan fastlandet och Nordön brukar det samlas svanar i massor. Vattnet hålls öppet ganska länge där, och utfodring har skett där tidigare under stränga vintrar.
Så även i år.

Stödutfodring skedde under tiden vi var där, spänner med spannmål hälldes i till de tydligt hungriga svanarna. Ska man gå efter ljunivån på svanarna så var det absolut på tiden att de fick mat, och det skulle nog helst gå lite fortare att hälla i maten! Både knöl och sångsvanar var representerade. Någon sång hördes dock inte, mest en massa trumpetanden...

Viken täcktes med halm för att svanarna skulle kunna gå upp någonstans och lägga sig, utan att riskera att frysa fast.

Det värmer i hjärtat att se hur tillitsfullt svanarna äter och hur nära man kan komma dem utan att de blir aggresiva. Självklart ska man inte störa dem, framför allt inte under utfodringen. De behöver ha lugn och ro övrig tid på dygnet också. En massa nyfikna och i värsta fall skräniga människor är inte så bra för dem just nu. Dock känns det bra att just denna flocken är där den är, nu kan man hålla koll på dem så ingen fryser fast, samt utfodra dem.

Detta foto på Marstrand får mig att tänka på:

Vintersaga ...

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger "Den sista färden"
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Ted Ström

Det är svårt....

2010-01-08T15:00:00.013+01:00

...för våra vänner fåglarna i denna isande kyla som nu råder. I förmiddags visade termometern på svinkalla - 20c. Undra på att fåglarna hänger som akrobater i inköpta och hemmagjorda talgbollar! En kluven kokosnöt är också populär.

De hemmagjorda talgbollarna är gjorda på cocosfettet som blev över efter julens bakande. Just cocosfett är något som aldrig används efter att julbaket är över, det brukar därför slängas efter att ha legat i kylen i ett år, när nästa nyinköpta paket, nästa jul, ska stuvas in.
Att man kunde använda cocosfett till fåglarna var en mycket bra information för min del. Slippa slänga och istället kunna hjälpa våra stackars fjäderklädda vänner, det känns bra rakt igenom.

Alla äpplen som visar en liten liten fläck på skalet åker raskt ut till Koltrasten. Ja, ska jag vara ärlig så köper jag extra äpplen till Koltrasten, det behöver inte ens vara någon fläck på skalen för att bli fågelmat.

Idag visade sig en flock med Domherrar, som röda små bollar flög de runt och nappade till sig av vad som fanns erbjudet i fågelmatsväg.
Vi hade även den stora äran att få besök av stjärtmesar, dessa små flygande flirtkulor med handtag, så söta! Men dessvärre hann inte kameran fram innan det lilla gänget hade dragit vidare i sin jakt på föda.

Innanför, tryggt bakom fönstrerglaset, sitter dessa 2 tjejer och vaktar, smackar och darrar irriterat inför synen av allt det goda som flyger omkring där ute, som dom inte får en chans till att jaga...Livet är allt bra orättvist, eller hur Cinna och Cessi?

Betydelsen av en helg?

2010-01-06T10:43:00.010+01:00

Idag är det trettondagen enligt almanackan.
Hur många vet varför vi firar trettondagen? Att det är en så kallad röd dag är nog de allra flesta medvetna om, eftersom det inte är en vanlig arbetsdag.

Men vad innebär trettondag jul, mer än att det är tretton dagar efter jul?
Man skulle ju kunna tänka sig att det var en helg som var instoppad i almanackan för att vänja av oss från ledigheter.
En sista chans att göra en attack mot eventuella julmatsrester och överblivet julgodis! Men riktigt så ligger det tydligen inte till...

Så här står det på: http://hogtider.wordpress.com/

”Egentligen är trettondagen eller trettondedag jul ett ganska tråkigt namn på 6 januari. På norska heter dagen Helligtrekongersdag liksom på danska. I många länder har dagen namn efter sitt grekiska ursprung – Epifania.
Från början var 6 januari den dag då Jesus födelse firades eller egentligen hans ”härlighets uppenbarelse genom dopet”, men västkyrkan flyttade senare firandet av Jesus födelsedag till 25 december. I östkyrkan firar man dock fortfarande 6 januari som Jesus födelsedag.
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet.
Att trettondagen eller trettondedag jul fått ordningsnumret 13 beror på att juldagen räknats som förstedag jul (ett begrepp som aldrig slagit igenom i Sverige). Däremot talar man på andra språk om ”Julens tolv dagar” och då blir 6 januari just den trettonde dagen eller trettondagen.”

Jaha, där ser man, tack vare att man flyttade på en födelsedag som skedde för 2000 år sedan fick vi en röd dag ”över” i almanackan, eftersom man inte samtidigt flyttade på de tre vise männens ankomst.
Förresten är det inte alls säkert att de var just tre till antalet, att man nämner dem som 3 tror man ursprungligen beror på att antalet gåvor var 3 till antalet, myrra, rökelse och guld!

Om det i stället hade varit 6 vise män som kom för att hedra det nyfödda barnet, hade vi då istället haft 2 lediga dagar nu? 9 vise män, hade det gett 3 lediga dagar?

Nåja, det lönar ju inte mycket till att fundera över det nu, vi får vara glada att vi har en röd dag tretton dagar efter jul, så återgången till full arbetsvecka sker lite successivt.
Nästa långlediga helg är påsk som i år innefaller i början av april. Det är bara att börja vänta!

Samma tema...

2010-01-05T17:29:00.019+01:00

...det vill säga vinter och kyla gäller även idag. Även om en närbild kan bjuda på vackra iskristaller, så känns det lite i kallaste laget.

En kvarglömd golvljusstake som stod på altanen i sommras ser kylslagen ut, men bildar ett intressant blickfång när man går förbi på väg..

...upp till växthuset för att hämta lite tomater och annan frukt som väntar på att skördas...
Nej, riktigt så är det väl inte, det lär dröja länge än innan man kan hämta något ur det här kylskåpet! Fast det har en egen charm där det står nedisat och väntar på att dörren skall öppnas igen. Väntar på att jordsäckar ska släpas in, sticklingar och frösådder ska bäras ut och alla övervintrarna planteras om.

Innanför detta mystiska tält som är inhyst i uterummet, döljer sig övervintrarna i väntan på våren och värmen, och framförallt, ljuset! Inne i denna "kuvös" ligger tempen mellan 5 och 10 grader. Utanför "kuvösen", dvs i uterummet, ligger tempen just nu på ca 2-3 minusgrader, och själva utomhustempen är just nu - 11 Det gäller att elda för att hålla övervintrarna varma om fötterna... Uterummet är utmärkt att ta till som kylskåp nu i storhelgstider! Det inbjuder dock inte till någon längre tids filosoferande att vistas i uterummet så här års!

Då lämpar sig kanske den här miljön bättre för filosofering, här är inga minusgrader, det luktar gott av fuktig jord och av växter. Promblemet är bara det att man knappt får plats att stå här inne bland alla krukor som alla har mer eller mindre yviga invånare. Ska man vända sig om bör det ske med varsamhet, risken att man river ner en kruka eller fastnar i en gren, är överhängande...

Inne i kuvösen blandas alla möjliga olika nyanser av grönt, dessvärre kan man också hitta några olika nyanser av gult och brunt, men det får den slarviga ägaren ta på sig. Sköter man inte vattningen så blir det gröna lätt gult och övergår sedan i brunt, det är bara att konstatera...Men allt gult tyder faktiskt inte på vanskötsel, ibland hittar man några gula saker som tyder på motsatsen också, det är glädjande!

Innifrån huset ser man genom fönstret rätt in i "kuvösen" det ser väl inte så prydligt ut, men jag kan i varje fall hålla koll på när växterna är törstiga! Eller, i varje fall försöka hålla koll!

Det råder mörker....

2010-01-04T16:57:00.009+01:00

...för mina fiskar i dammen, det är jag säker på. Mörker och kyla. Det är svårt att föreställa sig att dammen är trädgårdens oas sommartid, nu känns det mest som trädgårdens kylskåp.

Min förhoppning är att dammen inte innehåller några djupfrysta fiskar som flyter med buken upp när isen släpper taget om dammen.

För att om möjligt öka överlevnadschanserna för fiskarna är det en daglig kamp för att hålla ovanstående hål i isen öppet. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort när tempen kröp ner mot - 15. Trots en pump som går hela tiden, frös hålet igen efter några timmar. Att banka upp isen är inte att tänka på, fiskarna mår inte bra av vibrationerna i vattnet när de har gått i vinterdvala, enkelt uttryckt så får de väl förmodligen hjärnskakning när man dundrar på med släggan för att knäcka isen.

Nej, här är det silkesvantar som gäller, (eller egentligen lovikavantar) inga vibrationer skall få störa mina små fiskar, alltså står jag där och försöker bryta upp isflaken för hand och plocka bort ur vaken. Med varierande resultat, fast det är forfarande en isfri vak och det är huvudsaken.
Det mest spännande med en trädgårdsdamm vintertid är egentligen att man kan gå på den!

Sommartid finns det ett gytter av invånare i dammen, mestadels guldfiskar av varierande härstamning, men också ett tiotal koikarpar som metodiskt försöker äta sig igenom livet. Koiarna är först på plats vid utfodring, snor åt sig de sista pelletsen som flyter på vattnet, för att sedan tillbringa resten av tiden fram till nästa utfodringstillfälle, med att leta efter mer mat. Så växer de också snabbt och blir tämligen stora...
Man kan också glädjas åt diverse andra smådjur av varierande arter, såsom trollsländor, grodor, iglar och ormar. Enkelt uttrykt är en del invånare välkomna, andra är mindre välkomna.
Man kan också om man har tur, få se storfiskande kråkor vid dammkanten, men det är en annan historia!

Hur gick detta till?

2010-01-03T21:30:00.000+01:00

Jaha, så nu sitter man här, i bloggträsket, det jag aldrig trodde jag skulle hamna i.

Hitlurad av trädårdsvänner som säger att det är så lätt och roligt att blogga, bara att skriva lite då och då, om allt möjligt, gärna om växter förstås.

Lite foton dessutom, foton av både det ena och det andra, helst växter då förstås.

Växter med vackra långa latinska namn, men hemma hos mej så ramlar växternas vackra långa latinska namn bort, och dom lite kortare enkla namnen på svenska, dom glöms bort.

Men det bör inte bli några problem, jag inser hur det kommer att bli:

Lägger jag in foton på icke namngivna växter kommer en del av bekanskapskretsen att genast att lämna svar genom att påpeka det korrekta namnet, både det långa vackra på latin och det lite kortare enkla på svenska samt, samt för säkerhets skull några vardagsnamn som används på olika orter.

Och namnet på bloggen då? Humlesurr?

Ja, jag vet faktiskt inte, det bara var där helt plötsligt. Humlor ser vänliga och mjuka ut, dessutom tycker jag att det är ett charmigt talesätt att humlan flyger för att hon inte vet att hon inte kan.

Och surr, ja det är nog det det kommer att i bli i denna blogg, mest en massa planlöst surrande utan struktur, precis som när en av nektar höggradigt berusad humla redlöst surrar runt utan att hitta varken hit eller dit.

Men jag kan inte enbart skriva om växter, till det kan jag för lite om växter och trädgård. Intresset är stort men kunskapen inte lika stor.

Intresset är stort även för andra saker, djur och natur tex. Några bilder, iaktagelser och funderingar om hund och kattliv kommer säkerligen att dyka upp.

Det finns risk att det dyker upp lite annat också, lite funderingar om både stort och smått. Vi får väl se, man måste ju börja i någon ände, och detta var tydligen min ände att börja i!

God fortsättning på det nya året!