Irriterande insikter

Så här sista dagen på veckan, sista dagen på helgen, kommer funderingarna inför den kommande veckan, och veckans arbete. Eftersom jag nyss bytt arbete är det extra många tankar som slåss om utrymmet, den ena tanken mer påträngande än den andra.

Fortfarande mycket nervositet förstås, har ju bara varit på nya jobbet en vecka och inte lärt mej namnen på ens en fjärdedel av alla anställda.

Men framför allt är det funderingar på hur man finner sina roller på arbetsplatsen.
Vi är ju alla olika med olika talanger och förmågor, men det är inte självklart att just det som är talangen tas tillvara på arbetsplatsen. Man kanske inte ens visar vad som är den personliga talangen eftersom man är rädd för att sticka ut, för att inte duga.
Vi placerar oss själva i fack, det fack där vi tror att vi passar bäst. Man vill inte visa sig för mycket "på styva linan" det uppskattas mycket sällan av de som varit länge på arbetsplatsen. Man riskerar att anses som dryg och "hon som tror hon kan allt"

Men man vill inte heller framstå som en osäker eller okunnig nybörjare, då bäddar man för att bli ifrågasatt under oöverskådlig tid.
Alltså väljer man den lättaste rollen, det minsta motståndet, att glida med och bida sin tid.
Tids nog kommer den egna pesonligheten fram och förhoppningsvis passar man in i arbetslaget.

Åtminstone har detta varit en sanning för mig tidigare.
Men helt plötsligt så upptäcker man, med stigande ålder, att så är det inte längre.
Från att ha varit väldigt angelägen om att bli uppskattad och omtyckt, ibland nästan tiggt om beröm, upptäcker man en dag att det där spelar faktiskt ingen roll längre. Det är en ganska stor upptäckt.
Konflikträdslan som har varit en trogen följeslagare under alla år, har nu hoppat av tåget och förmodligen funnit en bättre värd.
Konflikterna är inte längre farliga utan faktiskt en sorts utveckling. Att våga stå för sina åsikter, våga säga ifrån när något är fel, eller när någon gjort fel, det är också stort.
Varför har jag funnit mig i att bli sårad eller nedtryckt för att andras egon ska växa? Det är allt för mångas egon som har vuxit på min bekostnad, utan att jag har protesterat.
Nu, med en hel del med mig i bagaget, vågar jag vara obekväm.
Det känns ganska skönt.