Triss i damer...

...kan man nästan säga om det här. Här kommer presentationen av den sista damen som tillhör kategorin husdjur i familjen.
Med denna vackra svarta tjej som heter Lova är trissen komplett. 2 katter och en hund.
För lite mer än ett år sedan var det precis tvärtom, 2 hundar och en katt. Nu är det bara Lova kvar, de båda andra har gått vidare till hund respektive katthimmel.
Jag har haft många hundar och en del andra husdjur under åren, men saknaden efter djuren tycks aldrig försvinna.

Varje hund och katt har lämnat ett eget tomrum efter sig, som ingen annan kan fylla. Det är väl inte heller meningen att man ska fylla tomrummen med något, det är ju något som är borta.
Men saknaden är en jobbig bit som tar väldigt lång tid på sig att dämpas. Dessutom så har ju djuren en betydligt kortare livlslängd än vad vi har, det innebär många separationer under ett helt liv, i varje fall om man som jag inte kan tänka mig att vara utan hund.

Nåväl, Lova tillhör rasen Greyhound, hon blir 5 år nu till våren. Jag fick hem henne när hon var 18 månader. Hon kom då från en hundkappskennel. Hundar som går i hundgård hela tiden är förstås inte vana vid innemiljö.
Det har varit en del problem med detta under åren, både med Lova och även med andra hundar som jag har haft och som kommit från samma omständigheter.

Promblem består ofta i att det är svårt med rumsrenheten. Om man är van vid att kunna springa ut och kissa när man vill, en gång i timmen om man har lust, då är det svårt att bli instängd i ett hus och bli rastad när någon annan tycker att det är dags. Då gäller det att som nybliven ägare till en vuxen hund att ha tålamod, massor av tålamod. Efter ett tag kommer man in i rätta vanor tillsammans med hunden.

Sen är det just det där med instängdheten, det är svårt att hamna inne i ett hus när man är van vid rastgård, att dessutom bli ensam är tydligen en ren mardröm för en del! Två av mina hundar har haft väldigt svårt att ställa om sej till innemiljö, men med lite tålamod och envishet har det lyckats.

Lova är min 5:e hund, alla har varit av samma ras och har hundkappsbakgrund. Det har helt enkelt varit hundar som inte haft rätt kynne för att springa på en bana och jaga ett kaninskinn (smarta hundar!) De har inte varit roade av att springa snabbt på kommando.
Rätt mentalitet för att passa till kapplöpningshund är ett måste, man får inte vara för tuff, inte heller för vek. Lova tillhör definitivt den senare kategorin.
När hon blev ensam hund i huset för lite mer än ett år sedan var det riktigt kritiskt ett tag. Lova tappade helt sitt självförtroende och blev väldigt vilsen. Det har tagit tid, men nu är hon sig lik igen.


Foto LindaLunda

Greyhound är en ganska okänd ras som sällskapshund, vilket är väldigt synd!
Snällare, lugnare och mer lättdresserad hundras får man faktiskt leta efter. Dom är lydiga och oerhörd trogna sin familj. Barnvänliga och tålmodiga.



Motionen då! Det brukar vara den första protesten när jag berättar om vilken trevlig hundras det är. Ja visst behöver de motion, precis som alla hundar gör, tom en liten chihuahua skall ha sin dagliga motion. En Greyhound som tävlar behöver MASSOR av motion, precis som alla elitidrottare gör.
En sällskapshund behöver normalt med motion och det gäller även för en Greyhound. Vad som möjligen skiljer från andra raser är att en Greyhound som inte får springa, riktigt sträcka ut, några gånger i veckan, det är inte en riktigt glad Greyhound. Dom älskar att springa, det är ju det dom är konstruerade för att göra.
Lämpligt är alltså att dom verkligen får en möjlighet att springa av sig då och då. Dessutom måste man kunna lita på att inte hunden smiter, det är inte lätt att springa i kapp en Greyhound...jag vet av erfarenhet...



Jakt då! Brukar vara nästa fråga angående dessa hundars lämplighet till sällskapshund. Ja, dom jagar gärna, speciellt om det är en före detta kapplöpningshund. Men det går att få stopp på det. Jag har som sagt katt, det brukar vara favoritdjur att jaga. Men det har inte varit några problem att få stopp på den instinkten, det har faktiskt räckt med att bara ropa så har hunden avbrutit jakten och återkommit.
Lite kuriosa är att Greyhounden har en enastående bra syn, de jagar faktiskt med synen, inte lukten som är det vanliga.



Det är synd att det följer ett oförtjänt dåligt rykte med denna ras, att de är aggresiva och ohanterbara, opålitliga och endast duger till att springa fort.
Inget kan vara mer fel!
Katten som Lova ligger och sover nos mot nos med, han finns numera i katthimlen. Han blev 18 ärevördiga år och styrde hemmet med järntass.
Dom som känner mig, vet att jag inte skulle kunna vara utan hund, det är för mig en livsstil som jag har haft sedan tidiga barnsben. Min första egna hund som förstås var en Greyhound fick jag när jag var 22.

Jag kommer säkert att hinna med några till...