Åland, ett örike i isens grepp...

De som känner mig som person, vet att jag har rötter på öriket Åland. Djupa rötter, som sträcker sig långt ner i den Ålänska myllan och har tagit ett bastant tag i den röda Ålänska graniten.

Om man har rötter på ett ställe så har man oftast även släkt och vänner där.

Så även i detta fall. Den gångna helgen har jag tillbringat på Åland på grund av en nära anhörigs begravning. Alla har vi våra minnen och sorger som vi tar med oss, så också denna begravning. Det var en vacker men ack så sorglig högtid. Personen som lämnade oss, hon lämnade ett mycket stort tomrum, allt för tidigt.
Bistert var vädret när vi kom upp till Åland. Vi lämnade en spirande vår bakom oss på västkusten och återvände till isens och snöns grepp.
Dimman var tät de första dagarna, vilket gjorde att man inte visste vilket som var varken ut eller in.


Märkligt, tårar och sorg blir större och mer krävande i dimma, regn och köld...










Runt kusterna låg isen tjock, massiv och genomträngande kall.


De påföljande dagarna blev vackra men isande kalla.

















Det hjälpte inte att Sören försökte värma upp isblocken med händerna, det förblev lika isande kallt...


Vackert, javisst, men inte i mitten av april då vill man ha lite mer vårtecken än så här.





Vårtecken fann man när man tog sig lite in i skogen.






Sommartid är detta min barndoms trollskog, och visst kan man även i vår/vintertid se trollen tassa i dessa marker?




















Fågellivet på Åland är rikt, dessvärre är jag ingen speciellt bra fotograf. Jag har försökt att återge dels en trana, dels en havsörn på dessa foton...