Ridum ridum

I dessa dagar när det pratas mycket om Island, denna facinerande ö som har en så spännande historia och exotiska miljöer, ringer det en melodi i mitt huvud.

Det är den kända visan "Ridum, ridum". På islänska heter melodin Á Sprengisandi, och den handlar om det stora området som sträcker sig från norr till söder på ön.

Sprengisandur höglandet är med sina över 200 km den längsta av de isländska vägarna. Den börjar i närheten av vulkanen Hekla i söder.
Sprengisandur är en mycket gammal förbindelse, den har varit känd sedan tiden för första bosättningarna. Området har alltid haft ett dåligt rykte tack vare snabba väderomslag (även på sommaren kan det snöa) kombinerat med torr och het luft i lavaöknen .

Vidskepligheten var stor förr, man färdades inte med glädje över Sprengisandur, att fort ta sig fram var nödvändigt för att få vatten och bete till djuren.. Risken att stöta på älvor, jättar och annat oknytt var mycket stor, dessutom fanns det en del fredlösa längs med vägen...

Mot denna bakgrund förstår man namnet på området: Människor var tvungna att korsa öknen snabbt med sina hästar, ibland red man så snabbt att hästarna blev helt utmattade. Ordet "sprengja" betyder på islänska utmatta, utmattning. Man red alltså mycket hårt för att så snabbt som möjligt ta sig över området.
Den nuvarande vägen ligger längre österut än den ursprungliga och avståndet mellan den sista gården i söder och den första i norr är alltså över 200 km.

Hinder på rutten är floder, som måste vadas över. De sväller när det är varmt, smältvatten från glaciären ökar och när det dessutom regnar blir vägarna farliga.

De natursköna scenerierna är otroliga.

Texten i visan beskriver tydligt olusten över att färdas på denna väg. Till och med den svenska översättningen skapar en speciell stämning. På originalspråket är texten än mer kraftfull, trots att man inget förstår!

Ríðum, ríðum og rekum yfir sandinn, rennur sól á bak við Arnarfell. Hér á reiki er margur óhreinn andinn,úr því fer að skyggja á jökulsvell. //Drottinn leiði drösulinn minn, drjúgur verður síðasti áfanginn.//Þei, þei! þei, þei! þaut í holti tófa, þurran vill hún blóði væta góm, eða líka einhver var að hóa undarlega digrum karlaróm. //Útilegumenn í Ódaðahraun eru kannski´ að smala fé á laun//Ríðum, ríðum, rekum yfir sandinn, rökkrið er að síga á Herðubreið. Álfadrotting er að beisla gandinn, ekki er gott að verða á hennar leið. //Vænsta klárinn vildi ég gefa til að vera kominn ofan í Kiðagil.//

Ridum, ridum över sandensolen sjunker bortom Árnafjäll.Mörkret bereder skuggor öve sandenspöken kommer fram då det blir kväll.//Herren leder gångare men ännu är det långt till gård och grind.//Räven tjuter bakom kullenfåren flyr i fruktan för hans klo.Men vem ropar, ropar ut ur mullenbergakungen stiger ur sitt bo.//Fredlös han i lönndom gårjagar liksom räven vilsna får.//Älvadrottningen dansar över sandenrid, ja rid om livet är dig kärt.Fly den fagra älvadrottningen handenryttarens själ tillfånga hon begär.//Bästa häst jag offra villom jag hinner fram till Kidagill.//

Här kan du lyssna på denna suggestiva visa...

Jag har aldrig haft den stora glädjen att besöka Island, men det står mycket högt upp på min önskelista. Men just nu är det väl kanske inte det lämpligaste resmålet, med vulkaner som puttrar och släpper ut allsköns bråte.

Så något Island lär det inte bli inom den närmsta tiden, men längre fram...

Då ska det definitivt bli av!