söndag 23 januari 2011

Frostigt värre!

Vad vackert det är när frosten lägger sig vitskimrande över allting, det blir som ett sagolandskap! Alla konturer blir så tydliga och markerade.

Järneken har ju fantastiskt vackra (och taggiga) blad, men med lite frost på sig når dom ytterligare en dimension tycker jag!




Till och med ett visset blad får ett nytt och spännande uttryckssätt, övertäckt av frost och med kristaller som glittrar...


Annars är det svårt att inte fascineras av havet, fruset eller inte...
Isen har legat betydligt längre ut men efter lite tö så drog isen sig tillbaka en bit.




Just nu är det fruset en bit ut, men man kan tydligt se på fotot var det öppna vattnet finns.


Dessa frostiga stenar tycker får en helt egen skönhet, tack vare frosten som markerar kanter och former!
Vi har ju några vintermånader kvar, men snart kommer våren!


torsdag 13 januari 2011

Svart och vitt...hund och snö...

Visst är det härligt med kontraster!

Effekten med svart hund mot vit snö och skymning är verkligen vacker tycker jag. Fast ...det är klart...man tycker ju förstås att egna hunden är den finaste, vackraste, snällaste osv.
Faktum att jag har haft 5 stycken Greyhounds allt som allt, Lova inräknad (svarta vackra vovven på fotona;))och alla har de varit enastående snälla.
Några har haft lite mer humör, men över lag är det en otroligt lätt och beskedlig hundras, som dessutom är synnerligen lättdresserad.
Mestadels är ju denna ras känd som kapplöpningshundar, vilket är lite synd. Dom är visserligen otroliga på att springa, men också perfekta som sällskapshundar.
Dom skäller ytterst sällan, det händer inte ens en gång om året! Jag har ännu inte hört min svarta Lova skälla, hon är snart 6 år...



Att jag halkade in på denna ras är en historia i sig. Jag blev erbjuden för många år sedan att ta över en Greyhoundtik, hon var intränad på kapplöpningsbana och riktigt duktig på att springa.
Men hon var inte så intresserad av det, hon kikade hellre på fåglarna som flög förbi, eller käkade lite gräs. Kort sagt så var hon en ganska opålitlig hundkapplöpningshund, ibland gav hon järnet och vann sina lopp, ibland iakttog hon hellre omgivningarna.
Jag blev erbjuden att ta hand om henne, mest på prov för att se om vi gillade varandra, det blev kärlek vid första ögonkastet!
Resten, blev som det blev...jag kan inte tänka mig en annan hundras idag.



Det finns ganska gott om Greyhounds i samma situation som min första hund var, inte så roade av att springa på bana. De hundarna har inte så bra framtid.
Hundkapplöpningen är inte intresserade av dem, och de är som sagt inte så kända som sällskapshundar... Man kan göra ett fynd om man kan tänka sig en vuxen hund på 1,5-2 år som inte är lämplig som kapplöpare, man får en extremt trogen, lugn och kärlekfull hund. Finns också många hundar som är äldre, som har sprungit färdigt och inte kan prestera mer...de behöver också ett nytt hem fast de är en 5 eller 6 år.
4 av mina hundar kommer från hundkappen.




Motion tänker alla, en sådan hund måste ha massor av motion!
Ja, visst, de älskar att springa, det är det de är skapta för. Så kan man ordna med en plats där hunden kan få springa av sig, då är det en mycket nöjd hund! Annrs behöver de lika mycket motion som vilken hund som helst!
Och ja, man kan ha en katt ihop med denna ras, jag har 3 stycken katter...

onsdag 12 januari 2011

Mer snö...

...hade det kommit i morse. Det var verkligen med en djup suck som jag satte mig i bilen och försökte komma loss ur snödrivan som omfamnade hjulen.
De som känner mig vet att jag bor i slutet av en ganska lång seg backe, som alltid ställer till problem när man skall iväg, så även imorse.
Knepet är då att fortsätta nerför backen till en vändplan, där vänder man och sedan tar man sats för att få upp lite fart och komma hela vägen upp till backkrönet och sas befinna sig på "the safe side".
Ibland när vi har varit flera grannar som ska iväg ungefär samtidigt, har jämförelsen med flygplan som taxar ut på startbanan slagit mej, man står i kö på sina infarter och väntar på att bil efter bil ska susa förbi uppför backen, innan det blir ens egna tur.
Skräcken vid de tillfällena är att man inte ska klara hela backen upp och behöva backa tillbaka för att göra ett nytt försök, inför alla grannar! Vilken nesa det vore!
Än så länge har det inte inträffat, men det kommer säkert att hända någon gång, då är säkert grannarna manfallt ute och kommer att få beskåda mitt misslyckande!



Det är vackert, det är vitt och det är fullt tillräckligt av snö!




Idag har mina tankar gått till en nära och mycket kär släkting som drabbats av en onskefull cancer. Hon har kämpat i 5 år, men nu verkar det som om cancern vinner. Hon borde ha fått många härliga år tillsammans med sina barn och små barnbarn istället för att kämpa denna ojämna kamp. I bland är livet fruktansvärt orättvist.