söndag 20 mars 2011

Kallt och bistert

Ja det var det när vi kom till Åland sent i fredags kväll. Vackert som alltid förstås men med betydligt mycket mer snö och is än vad vi har här hemma just nu.

Detta fotot är taget när vi står och väntar på Töftöfärjan.





Det blir verkligen ett speciellt ljus i skymningen över det istäckta havet.

Här kör man fortfarande bil över isen. Jag känner mig inte så intresserad av att testa iskörning måste jag erkänna, är nog lite för feg för det..


Orsaken till Ålandsbesöket var ju inte att beundra de vackra vyerna, utan att delta i en anhörigs begravning. Begravningen var i Vårdö kyrka som är en vacker liten kyrka. Den är byggd på 1400 talet, och heter st Matthias kyrka.

Eftersom jag för 25 år sedan gifte mig just i denna kyrka, ligger den mig extra varmt om hjärtat förstås.

Eftersom vi hade bråttom tillbaka hem så fick vi strax efter minnesstunden påbörja resan hem igen. Solen tittade fram och det det blev många vackra vyer med hav, sol och is. (Tur att solglasögonen var med!)


Vi passade också på att titta in till Hammarlands kyrka, även där finns en hel del släktingars sista viloplats. Denna kyrka är lite äldre, den är från 1200 talet och heter st Catharina. Här finns bla en dopfunt från 1300 talet.


Väl hemma igen kändes det som om vi varit borta nästan en vecka, fast det i själva verket bara var lite över ett och ett halvt dygn. Men intrycken och upplevelserna var många och intensiva, det är mycket som skall tas in under så kort tid.

Nästa gång vi åker tillbaka till Åland vill jag stanna längre och umgås med familj och släktningar utan sorgliga orsaker!






söndag 13 mars 2011

Kan det vara bra nu?

Ja jag vet inte annars hur jag skall uttrycka mig. Tycker att det räcker med motgångar och tråkigheter för ett långt långt tag framöver.
I morgon opereras maken för ett stort och mycket smärtsamt diskbråck. Detta diskbråck har plågat honom sedan början av december, nu äntligen är det dags att åtgärda det.

Att operationen sammanfaller med begravningen av en nära anhörig till helgen, ja det får man ju liksom bara ta. Sannolikheten att maken kan sitta i en bli flera timmar redan till helgen är inte så stor.
Tänker på det gamla ordspråket " i nöden prövas vännen" -så sant det är! Så länge som man själv ställer upp som lyssnare och tröstare, då finns det vänner. När sitationen blir den omvända, ja då försvinner flera stycken, knepigt det där!





Jag hoppas det blir lugnt ett tag framöver, det känns som om det behövs lite vardags lunk utan dramtiska händelser i släkt eller familj.
Dett är säkerligen den första gången på väldigt väldigt länge som jag inte börjat förkultivera någonting, och jag har inte heller lust till det!
Tur att det finns färdiga plantor att köpa!

fredag 11 mars 2011

Vårtecken...i sorgens spår.

Javisst är det en egendomlig rubrik på inlägget idag, men det är precis så det känns! Äntligen ser man några små frusna snödroppar som modigt har banat sig väg upp trots den bistra kylan. För bister kyla är det!
Det kommer snö, regn och blåser, helst allting på samma gång!



Små och klena ser de ut, fortfarande helt stängda, men så självsäkra ändå! Det är som om de bestämt säger till kung Bore att ge upp nu, släpp taget!

Snödropparna ger mej en verklig glädje, det känns som om livet nu återvänder till trädgården.


Mitt i glädjen över att snödropparna och livet återföds i trädgården, kom sorgen över att mista en mycket nära och mycket avhållen släkting.

Dödsfallet var inte oväntat men kampen och varit lång och hård. Man slås av orättvisan att unga människor som har så mycket kvar att ge till både barn och barnbarn inte får chansen att följa dem flera år till.

Hjördis, du var mycket älskad och blir mycket saknad.Nästa helg är det dags att återigen ta avsked av en nära anhörig, detta var det tredje dödsfallet inom ett år, det känns tungt.

Jag finner ändå lite tröst i att snödropparna envist fortsätter att sega sig upp.

söndag 6 mars 2011

Kan man sälja is?

Jag är, precis så många andra, fruktansvärt trött på vinter is och snö. De senaste dagarna med lite töväder har förbättrat situationen avsevärt för de allra flesta, dock inte på vår tomt...

I skuggan av ett berg ligger snön kvar VÄLDIGT länge...



Detta ska väl förhoppningsvis bl en damm igen, med fiskar som förhoppningsvis har överlevt även denna vinter, men det tar nog lite tid innan vi vet om det finns fiskar kvar även i år!


Tittar man ner i detta hål får jag accociationer till ishavsborrning, långt ner i den djupa polarisen! Eller varför inte Grand Canyon!



Någon som känner för att sig sig ett litet dopp i vår vedeldade badtunna? Det tar bara några veckor till att tina upp den, sen är det bara att börja ;)



Så ser det ut här idag, på andra sidan dalen jag bor finns ingen snö kvar, gräset är framme och ingen livsfarlig is på uppfarterna...Ibland blir man lite avundsjuk, men jag vet ju att våren tar sig hit också, även om det just nu känns som om det tar VÄLDIGT lång tid.




Kattsingen också...triss i katter!

Jag har verkligen inte varit någon kattmänniska tidigare, jag har alltid hållt mig till hundar.

Har väl inte ogillat katter direkt, bara känt mig lite skeptisk till dessa egocentriska djur...

Hade tidigare en stor tuff kattherre som skötte sin plikt som musfångare i 18 hela år, men jag trodde aldrig att någon annan katt skulle flytta in efter honom..

Men har jag helt plötsligt huset fullt av 3 katter! Den första katten som flyttade in för några år sedan var en sköldpaddsfärgad hona, som med tanke på den läckra färgen, döptes till Cinna (Cinnamon-kanel)

Nästa katt att flytta in kom från en vän några mil härifrån, hon hittade en lite kattunge som traskade omkring ensam i ett industriområde, och som tur var förbarmade hon sig över detta lilla liv, fast hon redan hade fullt av katter i sin omvårdnad.

Den lilla kissen var en liten hona som antagligen kommit bort från sin ägare (?) och trots flera lappar och efterlysningar var det ingen som visste något om den lilla kattjejen.
Vanja, som tog hand om katten, hade snålt om plats för ytterligare en katt, och undrade om någon ville ta hand om henne. Efter att ha sett några foton smalt jag...
Och vips hade lilla Cessi flyttat in...

Cinna och Cessi hade inga problem att komma överens som synes...


Tidigare i höst fick jag höra talas om en annan stackars katt som fanns på makens jobb, katten var helt utmärglad när han upptäcktes och hade sannolikt inte klarat sig många dagar till.

Katten blev utfodrad på makens arbetsplats och fick tillbaka lite hull och styrka. Katten, som var en hane, var oerhörd tillgiven men samtidigt väldig rädd. Det sattes ut annonser i dagpress för att förhoppningsvis hitta en ägare, men ingen hörde av sig.

Situationen var ohållbar, det var svinkallt ute och katten var i stort behov av att tas om hand. Efter ett antal försök lyckades katten fångas in, och han blev den tredje katten att flytta in hos oss!
Vi tog katten till vetrinär som konstaterade att han var kastrerad och ca 2-3 år gammal, ej chippad el tatuerad. Däremot verkade han vara i relativt god form trots sina månder som utekatt. Han fick lite förebyggande mediciner, avmaskning osv.
Vad han har för historia med sig lär vi aldrig få veta, men förmodligen är det väl någon som förlorat honom, någon har ju ändå lagt pengar på en kastrering...


Vi hade inget självklart namn till vår nya familjemedlem, men till slut dök det upp: Bud (efter Budweiser, den amerikanska ölen!) fick han heta. Han har tagit en självklar plats i huset, ffa gillar han att ligga på husses mage!


Så, Cinna var inte ensam katt så många veckor, men jag tror att hon trivs ganska bra med det!