torsdag 25 mars 2010

Återbesök

Ja minsann, idag poserade han snällt för den närgångna kameran igen. I morse hade han med sig sin partner men hon var lite skyggare och ville inte gärna vara med på bild. Skygg kan man inte beskylla den här herrn för att vara. Inte ens när man knackar på rutan bryr han sig, han vrider bara på huvudet som för att fråga - ja, vad vill du?









Vackra är dom att i alla händelser. Det känns fortfarande speciellt att komma så nära och kunna föreviga besöket (igen). Eftersom vintern har varit så tuff för alla djur så lät jag dem återigen få käka upp koltrastens äpplen, tror att bocken smaskade i sej 4-5 stycken under dagens visit. Fast nu blir det väl snart dags att försöka skrämma (!) bort herr och fru rådjur ut ur trädgården, det är ju som sagt inte fullt lika roligt när allting är skövlat av hungriga rådjur. Men än så länge finns det inget mer än äpplen att äta.



Kanske inte är så konstigt att hunden är mycket intresserad av dofterna på utsidan, det doftar ju rådjur runt hela tomten...Som synes poserar även Lova glatt!

Har nu fått flera rapporter om massiv fiskdöd i trädgårdsdammar runt om, jag börjar bli mycket oroad över tillståndet i min damm. Isen är fortfarande rejält tjock, inga som helst problem att gå på den. Det går inte att se någonting men storleken på vaken ökar varje dag. Men ingen fisk har visat sig. Kommande helg måste jag försöka se om jag kan hitta några fiskar, om det fortfarande finns några som lever...


söndag 21 mars 2010

Trevande vår...

Äntligen får man bekräftelse på vad almanackan säger, nämligen att våren är på väg! Tydligen ca 1 månad försenad, men ändå äntligen så syns det att vintern börjar att tappa greppet.
Jag misstänker att snödroppar och tussilago är bland det mest fotograferade denna helg, men jag kan ändå inte låta bli att visa gårdagens ljuvliga bevis.



Tätt tryckta mot husmuren, där snön har gett vika för dagsmejan, hukar de första snödropparna på baksidan av vårt hus. Visst ger det ändå en föraning om vad som komma skall. Fast det är långt kvar så ger ändå dessa tappra blommor en signal om kommande växtsäsong.



Men det räcker med att lyfta blicken lite längre bort, fortfarande bakom huset och vid foten av vårt höga berg.
Här har man inga vårkänslor precis...snarare känns det som om vintern med snö och isvallar kommer att bita sig kvar länge än.



Och invånarna i dammen då? Ja jag har verkligen ingen aning. Har inte sett till en endaste fisk sedan i höstas. Får inte heller någon egentlig uppfattning om hur tjock isen är. Vaken växer i omfång och det är vatten ovanpå isen här och var. Frågan är om fiskarna haft vett på att ställa sig i djuphålan eller om de har blivit fångade av isen på grundare vatten. Det återstår att se...
Ska erkänna att jag är orolig, misstänker att fiskdöden är omfattande efter denna vinter.



Inne i uterummet ligger solen på så väggarna på "kuvösen" kan hissas upp. Tillskottet av äkta ljus behövs verkligen, likaså lite omsättning på luften. De flesta av övervintrarna verkar ha klarat sig hyfsat.
Mängder med löv som fällts och dessvärre en del knoppar på Kameliorna som ramlat, men i det stora hela ser det ut som det kan bli vår även för övervintrarna.



Nu väntar jag ivrigt på mer snösmältning. Hur är det egentligen ute i rabatterna? Jag planterade mycket nya växter i fjol, speciellt pioner. De har ju inte hunnit bli speciellt etablerade, så vintern har nog varit tuff mot många av nykomlingarna.

måndag 15 mars 2010

St Patrick's Day

Jaha, handen på hjärtat, hur många vet vad St Patrick's day står för? Jag hade inte riktigt klart för mig vad det handlade om, inte mer än att det handlar om klöver, gröna kläder och hattar och ett hejdlöst festande...

Och den lille gröne gubben, vem är han?: Leprechaun (Lepricon på engelska)som inom irländsk folktro är små korta människor med gröna kläder och bor på Irland, i slutet av regnbågen vaktar de en kruka med guld! Fast han tycks inte ha direkt med 17 mars att göra, utan han vaktar tydligen regnbågen året runt.



Så St Patrick's day är Irlands nationaldag som firas tämligen rejält den 17 mars. Eftersom det finns irländare lite överallt på vår jord har firandet blivit mer eller mindre utbrett.
Man till och med roar sig med att färga Chicago river grön...(Här ligger normmännen i lä, deras 17 maj firas beskedligt i jämförelse med 17 mars)



St Patrick sjäv är Irlands helgon som enligt traditionen ska ha skrämt bort alla ormar från Irland. Det finns nämligen inga ormar där. (praktiskt!)
Det är väl därför denna man på bilden har en massa ormar ringlandes vid fötterna, han är förmodligen i färd med att förvisa dem!



Så här står det på www.provaguiden.se/sv/Artiklar/Artiklar/St-Patricks-Day/
om hur och varför man firar 17 mars:

Den 17 mars firar man St Patrick's Day världen över, denna dag är ett världsomspännande firande av irländsk kultur och historia. Firandet är till ära av St Patrick, irlands skyddshelgon som man tror dog den 17 mars år 461 e.kr. St Patrick's Day är en nationell helgdag i irland.

Under St Patricks Day så bär man enligt tradition Shamrocks, Shamrock är en trebladig växt som det sägs att St Patrick har användt som symbol för den heliga treenigheten. Barn bär orange, vita och gröna symboler och kvinnor har även gröna band i håret.

En stor del av firandet av St Patricks Day är St Patricks day parade. Dublin, irlands huvudstad har en enorm St Patrick's Day festival från den 15-19 mars. Under festivalen så äger parader, karnevaler, skattjakter, dans , teater och mycket mer rum.

I Nordamerka så äger parader ofta rum söndagen innan den 17 mars. Man smyckar gatornas gula linjer med grönt för att få en speciell känsla. I Chicago så färgar man Chicago-floden med ett speciellt grönt medel som bara varar några timmar. I Boston har det varit en St Patrick's Day sedan 1737 och i Montreal som är hem för Kanadas firande av St patricks day, har man haft en parad sen 1824.

Fakta om St Patrick St Patrick föddes 385 e.Kr. någonstans längs den brittiska västkusten, möjligen i den walesiska staden Banwen. Vid 16 års ålder tillfångatogs han och såldes som slav till en fårfarmare. Han flydde när han var 22 och tillbringade de följande 12 åren i ett kloster. I 30-års åldern återvände han till Irland som en kristen missionär. Han dog i Saul i 461 AD och är begravd på Downpatrick.



Jag träffar gärna en Lepricon som kan ge mig lite tips hur man kommer vidare till regnbågens slut...



torsdag 11 mars 2010

Saker som saknas?

Sällan har man väl längtat så mycket efter sol och värme, grönskade växter och massor av doftande blommor! Ibland kan det nästan kännas som om man har drömt det där om sommaren, den kommer inte på länge, länge än, det är bara fantasier...
Men de senaste dagarna har ju faktiskt gett en liten känsla av att det kanske kan bli vår igen...snart...i alla fall här på västkusten.



Men det är ju inte bara grönskan och blommorna som kommer tillbaka...
vi har ju andra arter som också vaknar till liv. Samtidigt som våren kommer tassande kläcks också en hel del annat i dammar och jordhögar...



En del har inga som helt problem med våra småkryp, andra tycker att det är förfärligt att vi måste dela sommaren med dessa så mycket mindre men ack så påträngande djur.
Jag kan väl inte påstå att jag besväras i någon högre grad av de olika småkrypen som kommer fram, de tillhör ju vår fauna och gör väl nytta på sitt sätt...



Fast det finns ju några få undantag, inte alla djur behövs i faunan: spindlar, tvestjärtar, getingar, myggor, knott, bromsar, blinningar, iglar, fästingar, maneter, pissemyror, mördarsniglar. ;-)

Bortsett från detta så är sommaren med alla tillbehör välkommen!




söndag 7 mars 2010

Irriterande insikter

Så här sista dagen på veckan, sista dagen på helgen, kommer funderingarna inför den kommande veckan, och veckans arbete. Eftersom jag nyss bytt arbete är det extra många tankar som slåss om utrymmet, den ena tanken mer påträngande än den andra.

Fortfarande mycket nervositet förstås, har ju bara varit på nya jobbet en vecka och inte lärt mej namnen på ens en fjärdedel av alla anställda.

Men framför allt är det funderingar på hur man finner sina roller på arbetsplatsen.
Vi är ju alla olika med olika talanger och förmågor, men det är inte självklart att just det som är talangen tas tillvara på arbetsplatsen. Man kanske inte ens visar vad som är den personliga talangen eftersom man är rädd för att sticka ut, för att inte duga.
Vi placerar oss själva i fack, det fack där vi tror att vi passar bäst. Man vill inte visa sig för mycket "på styva linan" det uppskattas mycket sällan av de som varit länge på arbetsplatsen. Man riskerar att anses som dryg och "hon som tror hon kan allt"

Men man vill inte heller framstå som en osäker eller okunnig nybörjare, då bäddar man för att bli ifrågasatt under oöverskådlig tid.
Alltså väljer man den lättaste rollen, det minsta motståndet, att glida med och bida sin tid.
Tids nog kommer den egna pesonligheten fram och förhoppningsvis passar man in i arbetslaget.

Åtminstone har detta varit en sanning för mig tidigare.
Men helt plötsligt så upptäcker man, med stigande ålder, att så är det inte längre.
Från att ha varit väldigt angelägen om att bli uppskattad och omtyckt, ibland nästan tiggt om beröm, upptäcker man en dag att det där spelar faktiskt ingen roll längre. Det är en ganska stor upptäckt.
Konflikträdslan som har varit en trogen följeslagare under alla år, har nu hoppat av tåget och förmodligen funnit en bättre värd.
Konflikterna är inte längre farliga utan faktiskt en sorts utveckling. Att våga stå för sina åsikter, våga säga ifrån när något är fel, eller när någon gjort fel, det är också stort.
Varför har jag funnit mig i att bli sårad eller nedtryckt för att andras egon ska växa? Det är allt för mångas egon som har vuxit på min bekostnad, utan att jag har protesterat.
Nu, med en hel del med mig i bagaget, vågar jag vara obekväm.
Det känns ganska skönt.





lördag 6 mars 2010

Triss i damer...

...kan man nästan säga om det här. Här kommer presentationen av den sista damen som tillhör kategorin husdjur i familjen.
Med denna vackra svarta tjej som heter Lova är trissen komplett. 2 katter och en hund.
För lite mer än ett år sedan var det precis tvärtom, 2 hundar och en katt. Nu är det bara Lova kvar, de båda andra har gått vidare till hund respektive katthimmel.
Jag har haft många hundar och en del andra husdjur under åren, men saknaden efter djuren tycks aldrig försvinna.

Varje hund och katt har lämnat ett eget tomrum efter sig, som ingen annan kan fylla. Det är väl inte heller meningen att man ska fylla tomrummen med något, det är ju något som är borta.
Men saknaden är en jobbig bit som tar väldigt lång tid på sig att dämpas. Dessutom så har ju djuren en betydligt kortare livlslängd än vad vi har, det innebär många separationer under ett helt liv, i varje fall om man som jag inte kan tänka mig att vara utan hund.

Nåväl, Lova tillhör rasen Greyhound, hon blir 5 år nu till våren. Jag fick hem henne när hon var 18 månader. Hon kom då från en hundkappskennel. Hundar som går i hundgård hela tiden är förstås inte vana vid innemiljö.
Det har varit en del problem med detta under åren, både med Lova och även med andra hundar som jag har haft och som kommit från samma omständigheter.

Promblem består ofta i att det är svårt med rumsrenheten. Om man är van vid att kunna springa ut och kissa när man vill, en gång i timmen om man har lust, då är det svårt att bli instängd i ett hus och bli rastad när någon annan tycker att det är dags. Då gäller det att som nybliven ägare till en vuxen hund att ha tålamod, massor av tålamod. Efter ett tag kommer man in i rätta vanor tillsammans med hunden.

Sen är det just det där med instängdheten, det är svårt att hamna inne i ett hus när man är van vid rastgård, att dessutom bli ensam är tydligen en ren mardröm för en del! Två av mina hundar har haft väldigt svårt att ställa om sej till innemiljö, men med lite tålamod och envishet har det lyckats.

Lova är min 5:e hund, alla har varit av samma ras och har hundkappsbakgrund. Det har helt enkelt varit hundar som inte haft rätt kynne för att springa på en bana och jaga ett kaninskinn (smarta hundar!) De har inte varit roade av att springa snabbt på kommando.
Rätt mentalitet för att passa till kapplöpningshund är ett måste, man får inte vara för tuff, inte heller för vek. Lova tillhör definitivt den senare kategorin.
När hon blev ensam hund i huset för lite mer än ett år sedan var det riktigt kritiskt ett tag. Lova tappade helt sitt självförtroende och blev väldigt vilsen. Det har tagit tid, men nu är hon sig lik igen.


Foto LindaLunda

Greyhound är en ganska okänd ras som sällskapshund, vilket är väldigt synd!
Snällare, lugnare och mer lättdresserad hundras får man faktiskt leta efter. Dom är lydiga och oerhörd trogna sin familj. Barnvänliga och tålmodiga.



Motionen då! Det brukar vara den första protesten när jag berättar om vilken trevlig hundras det är. Ja visst behöver de motion, precis som alla hundar gör, tom en liten chihuahua skall ha sin dagliga motion. En Greyhound som tävlar behöver MASSOR av motion, precis som alla elitidrottare gör.
En sällskapshund behöver normalt med motion och det gäller även för en Greyhound. Vad som möjligen skiljer från andra raser är att en Greyhound som inte får springa, riktigt sträcka ut, några gånger i veckan, det är inte en riktigt glad Greyhound. Dom älskar att springa, det är ju det dom är konstruerade för att göra.
Lämpligt är alltså att dom verkligen får en möjlighet att springa av sig då och då. Dessutom måste man kunna lita på att inte hunden smiter, det är inte lätt att springa i kapp en Greyhound...jag vet av erfarenhet...



Jakt då! Brukar vara nästa fråga angående dessa hundars lämplighet till sällskapshund. Ja, dom jagar gärna, speciellt om det är en före detta kapplöpningshund. Men det går att få stopp på det. Jag har som sagt katt, det brukar vara favoritdjur att jaga. Men det har inte varit några problem att få stopp på den instinkten, det har faktiskt räckt med att bara ropa så har hunden avbrutit jakten och återkommit.
Lite kuriosa är att Greyhounden har en enastående bra syn, de jagar faktiskt med synen, inte lukten som är det vanliga.



Det är synd att det följer ett oförtjänt dåligt rykte med denna ras, att de är aggresiva och ohanterbara, opålitliga och endast duger till att springa fort.
Inget kan vara mer fel!
Katten som Lova ligger och sover nos mot nos med, han finns numera i katthimlen. Han blev 18 ärevördiga år och styrde hemmet med järntass.
Dom som känner mig, vet att jag inte skulle kunna vara utan hund, det är för mig en livsstil som jag har haft sedan tidiga barnsben. Min första egna hund som förstås var en Greyhound fick jag när jag var 22.

Jag kommer säkert att hinna med några till...

onsdag 3 mars 2010

Man får inte vara kräsen

Nej kräsna kan knappast djuren unna sig att vara, inte efter denna vinter med kyla och massor av snö. Vi utfodrar fåglar så mycket vi bara hinner med frön, frukt nötter osv. Det innebär förstås att vi har mycket fåglar som matgäster, man kan även se bland annat ekorrar, flera stycken åt gången, som febrilt äter innan de blir bortjagade av någon rival.
Jag skrämmer inte bort några djur, försöker istället fylla på så att det alltid finns något att äta. Det är en tuff vinter för alla.

Härom dagen hade vi besök av det lite större slaget.



Just nu är rådjuren inte alls skygga, de kommer nära både hus och människor i sin jakt efter föda. Visserligen är de inte speciellt skygga i vanliga fall, men man märker ändå skillnad på deras beteende nu mot när de har bättre tillgång på föda.
Just detta rådjur kalasade på äpplerester som koltrasten lämnat, innan hon fortsatte med frön som blivit utsprättade på marken.
Det där med frön på marken har inte varit det lättaste denna vinter, snön har lagt sig i lager på lager, nu när det har töat lite så kommer alla frön fram som har varit dolda under snön. Det innebär att det helt plötsligt dök upp en massa frön under fågelbordet.
Tydligen hittade hon något ätbart ibland alla frörester.



Visst är det vackra djur! Lika arg som man blir på våren/sommaren när de äter upp alla rosenknoppar och späda skott i trädgården, lika full av beundran blir man när man får möjligheten att se dem på så här nära håll. Dessa kort är tagna genom köksfönstret.



Det behövs inte mycket för att jaga rådjuret på flykten, här är det på väg uppför berget som vi har precis bakom vårt hus.



Nyfiken också! En sista koll ner på oss kostade hon på sig innan hon försvann över bergskanten. Ungefär som om hon ville veta vad det var som skrämde henne, om det var riktigt att fly eller om hon skulle stannat kvar.

Hoppas inte att nästa gäst är en älg, då räcker nog inte äpplena...