fredag 30 april 2010

Rosmarin: smak, doft och skönhet, allt i ett.

Det är få kryddväxter som ger mig en sådan lyckokänsla genom sin doft, smak och sitt skira skönhet som Rosmarinen gör. Den är vacker att se på året runt tack vare sitt vackra växtsätt, den är underbar att stoppa i maten, och på våren så tackar den för vinterns skötsel med de allra ljuvligaste små ljusblå blommor. Kan annat än att bara älska en sådan växt?





Just denna plantan är stor, hur stor syns inte på bilderna, och det är helt avsiktligt! Den är både hög och väldigt omfångsrik, vintertid har jag rejäla problem med den eftersom den kräver så mycket utrymme. Egentligen liknar den mest en ganska vresig buske i sitt sätt att växa.
Den är ca 6-7 år gammal och inte speciellt välskött vad gäller nedklippning eller ens ansning. På något sätt så bär det mig emot att sätta sekatör eller sax i sådan planta som den här, det känns som om jag stympar och förstör... Jag tar tacksamt emot råd om hur man på bästa och snällaste sätt ansar en Rosmarin lite grann...
Jag har haft flera Rosmarin förut, men dem har jag försökt att övervintra inomhus, med följden att plantorna inte klarat det torra inomhusklimatet och barrat som förra årets julgran. När jag började att övervintra i "kuvösen" i mitt uterum, då växte plantan till och blommorna kom som på beställning. Det är som sagt några år sedan nu, plantan har fortsatt att växa...
Ibland har jag smugit mig fram som en tjuv för att nypa några kvistar till grytan eller lammsteken, jag vet inte vem som lider mest, jag eller plantan. Förmodligen jag...





Ändå så trivs den ju som synes eftersom den så snällt skickar iväg de bedårande blommorna till beskådan varje vår! Jag ska nog ta och klippa lite på den till helgen för att ha till helgmiddagen...


söndag 25 april 2010

Läget i dammen.

Ja, faktiskt så är läget under kontroll!
Efter att ha hört talas om den massiva fiskdöd som tycks ha drabbat i stort sett alla dammägare (utom Helen i skåne) efter denna kalla vinter, så var jag ganska övertygad om att även jag skulle ha mist större delen av invånarna i dammen.

Men så var faktiskt inte fallet. Alla invånare utom 1, visar det sig, har faktiskt överlevt. En fisk har alltså dött, jag trodde det handlade om fler, men vid en närmare kontroll visar det sig att det alltså bara var en.

Faktum är att man faktiskt bygger upp en relation till dessa dammfiskar. De utvecklar egna personligheter och egenheter. Den stora vita Koien som är med på alla foton är nu 5 eller 6 år gammal. Han är med på alla kort eftersom han absolut är den fisk som syns bäst. Han kallas Bertil...










Jag har fler Koi, men de är alla lite skyggare och har andra färger, så de syns inte lika väl som denne linslus till fisk gör.
Jag är så tacksam och glad att inte behöva håva upp alla dammens invånare med håv.
Jag ser verkligen fram emot en ny säsong med damm. (utan alger tack!)



tisdag 20 april 2010

Ridum ridum

I dessa dagar när det pratas mycket om Island, denna facinerande ö som har en så spännande historia och exotiska miljöer, ringer det en melodi i mitt huvud.

Det är den kända visan "Ridum, ridum". På islänska heter melodin Á Sprengisandi, och den handlar om det stora området som sträcker sig från norr till söder på ön.

Sprengisandur höglandet är med sina över 200 km den längsta av de isländska vägarna. Den börjar i närheten av vulkanen Hekla i söder.
Sprengisandur är en mycket gammal förbindelse, den har varit känd sedan tiden för första bosättningarna. Området har alltid haft ett dåligt rykte tack vare snabba väderomslag (även på sommaren kan det snöa) kombinerat med torr och het luft i lavaöknen .

Vidskepligheten var stor förr, man färdades inte med glädje över Sprengisandur, att fort ta sig fram var nödvändigt för att få vatten och bete till djuren.. Risken att stöta på älvor, jättar och annat oknytt var mycket stor, dessutom fanns det en del fredlösa längs med vägen...

Mot denna bakgrund förstår man namnet på området: Människor var tvungna att korsa öknen snabbt med sina hästar, ibland red man så snabbt att hästarna blev helt utmattade. Ordet "sprengja" betyder på islänska utmatta, utmattning. Man red alltså mycket hårt för att så snabbt som möjligt ta sig över området.
Den nuvarande vägen ligger längre österut än den ursprungliga och avståndet mellan den sista gården i söder och den första i norr är alltså över 200 km.

Hinder på rutten är floder, som måste vadas över. De sväller när det är varmt, smältvatten från glaciären ökar och när det dessutom regnar blir vägarna farliga.
De natursköna scenerierna är otroliga.

Texten i visan beskriver tydligt olusten över att färdas på denna väg. Till och med den svenska översättningen skapar en speciell stämning. På originalspråket är texten än mer kraftfull, trots att man inget förstår!

Ríðum, ríðum og rekum yfir sandinn, rennur sól á bak við Arnarfell. Hér á reiki er margur óhreinn andinn,úr því fer að skyggja á jökulsvell. //Drottinn leiði drösulinn minn, drjúgur verður síðasti áfanginn.//Þei, þei! þei, þei! þaut í holti tófa, þurran vill hún blóði væta góm, eða líka einhver var að hóa undarlega digrum karlaróm. //Útilegumenn í Ódaðahraun eru kannski´ að smala fé á laun//Ríðum, ríðum, rekum yfir sandinn, rökkrið er að síga á Herðubreið. Álfadrotting er að beisla gandinn, ekki er gott að verða á hennar leið. //Vænsta klárinn vildi ég gefa til að vera kominn ofan í Kiðagil.//


Ridum, ridum över sandensolen sjunker bortom Árnafjäll.Mörkret bereder skuggor öve sandenspöken kommer fram då det blir kväll.//Herren leder gångare men ännu är det långt till gård och grind.//Räven tjuter bakom kullenfåren flyr i fruktan för hans klo.Men vem ropar, ropar ut ur mullenbergakungen stiger ur sitt bo.//Fredlös han i lönndom gårjagar liksom räven vilsna får.//Älvadrottningen dansar över sandenrid, ja rid om livet är dig kärt.Fly den fagra älvadrottningen handenryttarens själ tillfånga hon begär.//Bästa häst jag offra villom jag hinner fram till Kidagill.//















Här kan du lyssna på denna suggestiva visa...

Jag har aldrig haft den stora glädjen att besöka Island, men det står mycket högt upp på min önskelista. Men just nu är det väl kanske inte det lämpligaste resmålet, med vulkaner som puttrar och släpper ut allsköns bråte.

Så något Island lär det inte bli inom den närmsta tiden, men längre fram...

Då ska det definitivt bli av!

fredag 16 april 2010

Kaxiga Kamelior, always ladylike...

I flera år har jag kämpat med Kamelior, dessa griniga primadonnor. Många många gånger har jag övervägt att kasta dem på komposten, efter att de lurat mig på blomningen efter en lång vinter.
Oftast har de maffiga knoppanlag efter sommarens vistelse på en skuggig utomhusplätt. Knopparna hänger kvar nästan hela vintern, växer och ser löftesrika ut. I februari-mars brukar massdöden bland knopparna infinna sig, en efter en ramlar de av.

Även i år har det ramlat en del knoppar, dock inte på långa vägar lika många som det brukar.
Just nu kan man faktiskt njuta av att ha dessa blommande primadonnor i uterummet.


Jag har inga funderingar på att kasta dem på komposten just nu...de kan få stå där och kråma sig ett tag till...

Har dessvärre tappat namnet på denna skönhet, inköpt hos Tage Andersen.




Camellia Jap. Snow white




Camellia Jap. General de Lamoriciere


Tre Primadonnor på rad, varje blomma är som ett mästerverk!


Jag beskrev ju att jag periodvis blir väldigt trött på Kamelior, i höstas blev jag så trött på dessa kinkiga växter att jag beslöt mig för att göra ett experiment. Det finns en tidigare bild tagen på samma Kamelia, helt insnöad.

Så här ser samma Kamelia ut idag...

Jag tror inte den gillade 20 minusgrader! Fast det är faktiskt lite lite liv i den, det finns TVÅ levande blad kvar och i ena toppen ser det ut som om det kommer ett litet grönt skott.

Den får väl stå kvar ett tag till så får jag se hur utvecklingen blir, annars väntar definitivt komposten på den här!

Lova var på nytt poseringshumör idag.

Hon passade dessutom på att visa hur en Greyhound ser ut när hon njuter av våren och i glädje över att kunna sträcka ut i rejäla språng. Jag lovar, det är inte lätt att hinna med med kameran när sprintväxeln läggs i!

tisdag 13 april 2010

Åland, ett örike i isens grepp...

De som känner mig som person, vet att jag har rötter på öriket Åland. Djupa rötter, som sträcker sig långt ner i den Ålänska myllan och har tagit ett bastant tag i den röda Ålänska graniten.

Om man har rötter på ett ställe så har man oftast även släkt och vänner där.

Så även i detta fall. Den gångna helgen har jag tillbringat på Åland på grund av en nära anhörigs begravning. Alla har vi våra minnen och sorger som vi tar med oss, så också denna begravning. Det var en vacker men ack så sorglig högtid. Personen som lämnade oss, hon lämnade ett mycket stort tomrum, allt för tidigt.
Bistert var vädret när vi kom upp till Åland. Vi lämnade en spirande vår bakom oss på västkusten och återvände till isens och snöns grepp.
Dimman var tät de första dagarna, vilket gjorde att man inte visste vilket som var varken ut eller in.


Märkligt, tårar och sorg blir större och mer krävande i dimma, regn och köld...










Runt kusterna låg isen tjock, massiv och genomträngande kall.


De påföljande dagarna blev vackra men isande kalla.

















Det hjälpte inte att Sören försökte värma upp isblocken med händerna, det förblev lika isande kallt...


Vackert, javisst, men inte i mitten av april då vill man ha lite mer vårtecken än så här.





Vårtecken fann man när man tog sig lite in i skogen.






Sommartid är detta min barndoms trollskog, och visst kan man även i vår/vintertid se trollen tassa i dessa marker?




















Fågellivet på Åland är rikt, dessvärre är jag ingen speciellt bra fotograf. Jag har försökt att återge dels en trana, dels en havsörn på dessa foton...








måndag 5 april 2010

Kallt i luften, men vårblommorna värmer!

Trots det något kyliga vädret, termometern visar på snåla +4 grader, är det ändå en ren fröjd att traska runt och räkna in vårtecknen.
Julrosorna nickar med sina underbara blommor och är en njutning att se på.





Inte ser det ut som att det är med glädje dessa julrosor visar sina knoppar idag, det är nog kallt även för en så tålig växt.



Stjärnmagnolians ludna knoppar sväller för var dag som går. Har varit orolig för mina magnolior denna vinter men just denna magnolia ser ut att ha klarat sig bra.





Och i dammen visar fiskarna upp sig allt mer. Inga mer döda fiskar är funna, fast några ser lite knepiga ut forfarande.
Jag har inte kollat tempen i vattnet, men det är garanterat långt kvar innan det är dags att börja mata invånarna.
Får nog lägga krut på att mota trådalgerna tidigt i år, vill helst inte ha en upprepning av förra sommaren. Då kunde man fundera på om det var en odling av trådalger som bedrevs i dammen stället för att vara en oas med näckrosor och fiskar.
I år förklarar jag krig mot algerna i tid!



söndag 4 april 2010

Vackra vår, mindre vackra medmänniskor....

Nu är den verkligen här, våren! Med försiktig blomning och spirande grönska visar livet att det verkligen är på väg att återvända. Visst är det underbart!



Man njuter av blomningen av blyga krokus som försiktigt sticker upp sina blad och knoppar. Njuter så att man nästan ryser av att se att våren äntligen är på väg, så efterlängtad, så efterlängtad...



Våren är underbar när den äntligen inträffar efter en lång och kall vinter.
Lika underbar som vårens ankomst är, är det med vänner som bryr sig och frågar hur man mår. Vänskap är en dyrbarhet som är svårt att sätta ett pris på.

Min lite bittra titel till detta inlägg har en orsak som svider. Vänner som suger i sig när det bjuds men inte har en tanke på att bjuda tillbaka, det är krävande och verkligen något som kostar på. Nu syftar jag inte på det som bjuds iform av äta eller dricka, jag syftar på ren mänsklig omsorg och kärlek. Om jag har gett omtanke och kärlek till mina medmänniskor, vänner och omgivning, då hoppas jag på att få i varje fall något tillbaka, kanske lite omtanke och en fråga om hur det är, eftersom det kostar så lite.

Den senaste tiden har visat mig att så inte är fallet. Istället för att fråga hur medmänniskorna mår så fastnar man i sitt eget väl och ve. Min spontana tanke är, istället för att hyckla och låtsas som man bryr sig, är det då inte bättre att vara tyst, och att inte säga något alls...
Att man lovar att höra av sig är vanligt, men om man lovar att höra av sig utav så tunga skäl som sjukdom, ja då förväntar man sig att vederbörande faktiskt hör av sig. Kanske till och med via ett telefonsamtal...
När sedan vederbörande trots vetskapen om en illasinnad sjukdom, inte hör av sig, då svider det i hjärtat och i själen. Det skapar en bedrövelse som är svår att beskriva i ord och en besvikele som verkligen smärtar.
Den/de som känner sig träffade av denna beskrivning, ja då vet ni vad jag menar och då är ni rätt personer att ta till er. Förhoppningsvis svider samvetet lite nu när ni vet vad som hänt.
Till er övriga som oroligt undrar om ni gjort något fel eller missat någon information svarar jag, nej det har ni inte. Men tack för att ni bryr er och oroar er, det visar att ni inte är de personer jag syftar på i detta inlägg.



Jag har faktiskt levande fiskar kvar i dammen! Flera av fiskarna är slöa och är helt klart påverkade av kylan. Men nu när vi fått bort all is från dammen så syns flera fiskar uppe vid ytan till och från för att hämta luft.
Hitills är det 4 fiskar som inte klarat den stränga vintern, och det kanske blir fler. Dock finns det en förhoppning om att den större delen av fiskarna kommer att klara sig




Första knoppen på den ena Kamelian har slagit ut. Visst är det väl helt ljuvliga blommor! Synd bara att det är så griniga växter resten av året...