Kattsingen också...triss i katter!

Jag har verkligen inte varit någon kattmänniska tidigare, jag har alltid hållt mig till hundar.

Har väl inte ogillat katter direkt, bara känt mig lite skeptisk till dessa egocentriska djur...

Hade tidigare en stor tuff kattherre som skötte sin plikt som musfångare i 18 hela år, men jag trodde aldrig att någon annan katt skulle flytta in efter honom..

Men har jag helt plötsligt huset fullt av 3 katter! Den första katten som flyttade in för några år sedan var en sköldpaddsfärgad hona, som med tanke på den läckra färgen, döptes till Cinna (Cinnamon-kanel)

Nästa katt att flytta in kom från en vän några mil härifrån, hon hittade en lite kattunge som traskade omkring ensam i ett industriområde, och som tur var förbarmade hon sig över detta lilla liv, fast hon redan hade fullt av katter i sin omvårdnad.

Den lilla kissen var en liten hona som antagligen kommit bort från sin ägare (?) och trots flera lappar och efterlysningar var det ingen som visste något om den lilla kattjejen.
Vanja, som tog hand om katten, hade snålt om plats för ytterligare en katt, och undrade om någon ville ta hand om henne. Efter att ha sett några foton smalt jag...
Och vips hade lilla Cessi flyttat in...

Cinna och Cessi hade inga problem att komma överens som synes...


Tidigare i höst fick jag höra talas om en annan stackars katt som fanns på makens jobb, katten var helt utmärglad när han upptäcktes och hade sannolikt inte klarat sig många dagar till.

Katten blev utfodrad på makens arbetsplats och fick tillbaka lite hull och styrka. Katten, som var en hane, var oerhörd tillgiven men samtidigt väldig rädd. Det sattes ut annonser i dagpress för att förhoppningsvis hitta en ägare, men ingen hörde av sig.

Situationen var ohållbar, det var svinkallt ute och katten var i stort behov av att tas om hand. Efter ett antal försök lyckades katten fångas in, och han blev den tredje katten att flytta in hos oss!
Vi tog katten till vetrinär som konstaterade att han var kastrerad och ca 2-3 år gammal, ej chippad el tatuerad. Däremot verkade han vara i relativt god form trots sina månder som utekatt. Han fick lite förebyggande mediciner, avmaskning osv.
Vad han har för historia med sig lär vi aldrig få veta, men förmodligen är det väl någon som förlorat honom, någon har ju ändå lagt pengar på en kastrering...

Vi hade inget självklart namn till vår nya familjemedlem, men till slut dök det upp: Bud (efter Budweiser, den amerikanska ölen!) fick han heta. Han har tagit en självklar plats i huset, ffa gillar han att ligga på husses mage!

Så, Cinna var inte ensam katt så många veckor, men jag tror att hon trivs ganska bra med det!

Frostigt värre!

Vad vackert det är när frosten lägger sig vitskimrande över allting, det blir som ett sagolandskap! Alla konturer blir så tydliga och markerade.

Järneken har ju fantastiskt vackra (och taggiga) blad, men med lite frost på sig når dom ytterligare en dimension tycker jag!




Till och med ett visset blad får ett nytt och spännande uttryckssätt, övertäckt av frost och med kristaller som glittrar...


Annars är det svårt att inte fascineras av havet, fruset eller inte...
Isen har legat betydligt längre ut men efter lite tö så drog isen sig tillbaka en bit.




Just nu är det fruset en bit ut, men man kan tydligt se på fotot var det öppna vattnet finns.


Dessa frostiga stenar tycker får en helt egen skönhet, tack vare frosten som markerar kanter och former!
Vi har ju några vintermånader kvar, men snart kommer våren!

Svart och vitt...hund och snö...

Visst är det härligt med kontraster!

Effekten med svart hund mot vit snö och skymning är verkligen vacker tycker jag. Fast ...det är klart...man tycker ju förstås att egna hunden är den finaste, vackraste, snällaste osv.
Faktum att jag har haft 5 stycken Greyhounds allt som allt, Lova inräknad (svarta vackra vovven på fotona;))och alla har de varit enastående snälla.
Några har haft lite mer humör, men över lag är det en otroligt lätt och beskedlig hundras, som dessutom är synnerligen lättdresserad.
Mestadels är ju denna ras känd som kapplöpningshundar, vilket är lite synd. Dom är visserligen otroliga på att springa, men också perfekta som sällskapshundar.
Dom skäller ytterst sällan, det händer inte ens en gång om året! Jag har ännu inte hört min svarta Lova skälla, hon är snart 6 år...



Att jag halkade in på denna ras är en historia i sig. Jag blev erbjuden för många år sedan att ta över en Greyhoundtik, hon var intränad på kapplöpningsbana och riktigt duktig på att springa.
Men hon var inte så intresserad av det, hon kikade hellre på fåglarna som flög förbi, eller käkade lite gräs. Kort sagt så var hon en ganska opålitlig hundkapplöpningshund, ibland gav hon järnet och vann sina lopp, ibland iakttog hon hellre omgivningarna.
Jag blev erbjuden att ta hand om henne, mest på prov för att se om vi gillade varandra, det blev kärlek vid första ögonkastet!
Resten, blev som det blev...jag kan inte tänka mig en annan hundras idag.



Det finns ganska gott om Greyhounds i samma situation som min första hund var, inte så roade av att springa på bana. De hundarna har inte så bra framtid.
Hundkapplöpningen är inte intresserade av dem, och de är som sagt inte så kända som sällskapshundar... Man kan göra ett fynd om man kan tänka sig en vuxen hund på 1,5-2 år som inte är lämplig som kapplöpare, man får en extremt trogen, lugn och kärlekfull hund. Finns också många hundar som är äldre, som har sprungit färdigt och inte kan prestera mer...de behöver också ett nytt hem fast de är en 5 eller 6 år.
4 av mina hundar kommer från hundkappen.




Motion tänker alla, en sådan hund måste ha massor av motion!
Ja, visst, de älskar att springa, det är det de är skapta för. Så kan man ordna med en plats där hunden kan få springa av sig, då är det en mycket nöjd hund! Annrs behöver de lika mycket motion som vilken hund som helst!
Och ja, man kan ha en katt ihop med denna ras, jag har 3 stycken katter...

Mer snö...

...hade det kommit i morse. Det var verkligen med en djup suck som jag satte mig i bilen och försökte komma loss ur snödrivan som omfamnade hjulen.
De som känner mig vet att jag bor i slutet av en ganska lång seg backe, som alltid ställer till problem när man skall iväg, så även imorse.
Knepet är då att fortsätta nerför backen till en vändplan, där vänder man och sedan tar man sats för att få upp lite fart och komma hela vägen upp till backkrönet och sas befinna sig på "the safe side".
Ibland när vi har varit flera grannar som ska iväg ungefär samtidigt, har jämförelsen med flygplan som taxar ut på startbanan slagit mej, man står i kö på sina infarter och väntar på att bil efter bil ska susa förbi uppför backen, innan det blir ens egna tur.
Skräcken vid de tillfällena är att man inte ska klara hela backen upp och behöva backa tillbaka för att göra ett nytt försök, inför alla grannar! Vilken nesa det vore!
Än så länge har det inte inträffat, men det kommer säkert att hända någon gång, då är säkert grannarna manfallt ute och kommer att få beskåda mitt misslyckande!



Det är vackert, det är vitt och det är fullt tillräckligt av snö!




Idag har mina tankar gått till en nära och mycket kär släkting som drabbats av en onskefull cancer. Hon har kämpat i 5 år, men nu verkar det som om cancern vinner. Hon borde ha fått många härliga år tillsammans med sina barn och små barnbarn istället för att kämpa denna ojämna kamp. I bland är livet fruktansvärt orättvist.

Det lackar mot jul...

Ja nu närmar julen sig med stormsteg, på gott och ont. Säkert är det många av de yngre som tycker att tiden släpar sig fram och bara väntar och väntar. Vi som har väntat klart i de yngre åren kanske inte är lika entusiastiska och förväntansfulla.
Vi är kanske mer stressade och trötta...
Julen har alltid betytt så väldigt mycket för mig, den betyder värme och omtanke i den egna familjen, allt julstök är en lustfyllt stress fram till dagarna strax före jul, då man i panik tänker "jag hinner aldrig klart!"
Fast hittills har man ju faktiskt hunnit klart med det mesta man föresatt sig.
I år skulle julstöket bli minimalt här hemma, eftersom vi skulle åka på semester i ca 14 dagar och komma hem 21/12. Passade utmärkt tyckte vi, inget julstök och framförallt, inget uppvaktande på grund av någon födelsedag.

8/12 är väskorna packade, pass och biljetter i ordning, då ringer telefonen. En mycket trevlig ung man förklarar att vår flight tyvärr var inställd pga snöoväder...
Killen fortsätter att informera "Ett sista plan skall gå om 1 och en halv timme, kan ni hinna till det? Men ni måste vara här 40 minuter innan avgång"
Nej, självklart skulle vi inte hinna till det!

Så summan av den kardemumman blev...ingen resa alls... Det fanns inga andra alternativ som kunde erbjudas oss under de närmaste dagarna Eftersom vi skulle åka relativt långt behövde ju semestertiden vara minst över en vecka, och skulle vi vänta flera dagar på ersättningsflyg, då var semestern decimerad så det inte längre var någon ide.
Tur var väl det, de följande dagarna har man kunnat läsa om snökaoset i Europa. Hade vi kommmit i väg hade vi sannolikt bara fastnat på en flygplats någonstans i Europa, och då är jag hellre hemma och fryser!

Fryser gör säkerligen de stackars fåglarna också.



Domherrarna visade sig ovanligt tidigt i år. Dessvärre har redan 3 stycken flugit i fönstren på uterummet. 2 har vi lyckats rädda. Om inte fågeln är klart död, brutit nacken eller liknande, så kan man faktiskt försöka ta in den i en liten bur (liknande transportbur) och ställa den varmt och mörkt under någon timme. Detta knep lärde mig en fågeluppfödare för många år sedan, och vi har faktiskt klarat att rädda många fåglar på detta sätt. När en fågel flyger in i rutan blir den chockad, och blir liggande, då har den inte stor chans att klara sig, speciellt inte i denna kylan.
Om fågeln piggnar till (det märks om man lyfter lite försiktig på handduken)så är det viktigt att släppa ut den innan det börjar mörkna, den måste hinna äta för att klara natten.



Fast Domherrar är underbart vackra fåglar, njuter jag mer av min Blå Frilandshibiskus som blommade så här vackert i slutet av denna sommaren.



Snart så vänder det och blir ljusare igen! (min stora förhoppning att det blir så även i privatlivet!)

Tiden som gick, vad hände med den?

Javisst är det länge sedan som det blev några rader skriva av mig, men lusten och orken har inte funnits. Det har varit ett tungt år på många sätt, mycket sjukdomar och några dödsfall av närstående är bland det som tagit kraften ur mig. På så kort tid kan det hända så mycket att man skulle vilja dra i handbromsen. Man undrar förvånat för sig själv: var tog tiden vägen?

Jag började på nytt jobb i mars, och är redan på väg därifrån igen! Det blir så ibland, man känner att, nej detta är inget för mig, även om man trodde det från början. Istället för att låta sömnlösheten och ångesten ta över bestämde jag mig ganska snabbt för att söka nytt jobb. Sagt och gjort, som tur är så är min yrkeskategori alltid mer eller mindre eftertraktad på marknaden. Så nu ser jag fram emot ett nytt jobb som förhoppningsvis ger mig lite gnista tillbaka.

Trädgården multnar ned, det hänger bara några enstaka löv kvar här och var på träden. Jag tror förresten att alla vissna löv har stämt träff i min damm! Jag skulle kunna stå där en hel dag och bara håva upp löv! (ja, jag vet, jag borde satt upp nätet över dammen...glömde det...) Fiskarna ser väldigt trötta ut, det är kallt i dammen och de får ingen mat mer. Stackarna...tänk att vara utan mat en hel vinter! Fast det fler skulle kanske behöva...? ;)



Visst längtar man efter att se dessa prakfulla primadonnor igen..

Höstens frammarsch

Hösten är den jobbigaste årstiden tycker jag, allting multnar ner och dör, det blir mörkare och mörkare och man vet att man har hela den kalla och mörka årstiden framför sig.
Då gäller det att söka tröst i sommaren som gått, mitt blåregn till hör definitivt det som tröstar mig ganska bra...




Man kan nästan känna doften från blåregnets blomklasar...

Mina New Dawn rosor mår inte så bra iår. Misstänker att jag kommer att få ta bort alla tre, tyvärr. Det är dels någon sorts rost på dem, dels någon rosstekel.
De klipptes ned rejält i början på sommaren, får väl se om de verkar bättre nästa sommar. Om inte blir det tomt i rosenspaljen.



Ett vackert foto på en New Dawn ros har det ivarje fall blivit...