Visst gör det ont när knoppar brister...

..men vilken underbar tid vi har just nu! Kallt är det förvisso, all grönska och fägring är försenad, men vilken större glädje ger det då inte att kunna följa knopparnas vilja att slå ut, trots nattfrost och allmänt kallt och dåligt väder!

Näsduksträdets (Davidia involucrata) knoppar har stått stilla ett bra tag, men nu börjar de äntligen att öppna sig.



Att Stjärnmagnolian skulle klara vintern kanske inte förvånade mig så mycket, jag är mer oroad för dess släktingar som inte ser så lyckliga ut här i trädgården.
Jag får avvakta några veckor till för att kunna bedömma hur de andra magnoliorna egentligen mår.
Tills dess är det en ren fröjd att kunna njuta av de blommor som Stjärnmagnolian ger.

Livet både i och runt dammen börjar att återvända,vilket den gula Kabbelekan visar genom att börja blomma lite försiktigt.




Julrosorna är fortfarande en ren glädje, lika vackra, lika fantastiska, det är en ren fröjd att ha dessa blommor i trädgården. Trots uselt väder och minusgrader står de där och nickar lite försktigt med sina blommor. Vill ha många många fler , jag mår så bra av att ha dessa blommor att njuta av!

Nåja, trots en kall och bister maj månad så kommer vårtecknen på rad. Kylan gör ju dessutom att vi kan njuta av den speciella vårfägringen under lite längre tid...hoppas jag i alla fall...