Tulpaner och tårar

Ja då var det alltså gjort, den sista veckan och den sista arbetsdagen är avslutad. 30 år har gått sedan jag som 19 åring tog mina mycket nervösa första kliv in på det stora sjukhuset, nu skall jag gå vidare i mitt yrkesliv. Spännande och nervöst, roligt och utmanande.
2 vackra buketter med tulpaner fick jag av arbetskamratena tillsammans med ett löfte om att bli utbjuden på middag lite längre fram när vädret är lite bättre.
Det är alltid svårt att ta emot beröm tycker jag, det är svårt att ta emot folks uppskattning och komplimanger, så även idag. Snälla ord och bedyranden om att jag kommer att vara saknad gjorde självklart att tårarna kom smygande lite förstulet. Tror jag lyckades dölja det mesta, men det syntes säkert hur blanka ögonen blev...
Många kramar och lyckönskningar har jag fått, det känns gott att ta med sig in i det nya.
Det lite tråkigare fick jag också gjort, såsom att städa ur skåpet och försöka röja bort alla mina papper och ägodelar, vilket inte är det lättaste. Jag har en förmåga att breda ut mej på arbetsplatsen och ställa böcker och pärmar lite här och var. Jobbigt när man sedan skall samla ihop allt..
Nåja, det kan bli en utmärkt ursäkt för att åka tillbaka och titta till mina fd arbetskamrater "jag glömde att ta med..."

Jag måste ju hålla lite koll på vad dom gör, och se om dom verkligen kommer att sakna mig så mycket som dom säger ;-)

Förändringens tid nalkas, men snön ligger kvar...

Det har knappast ungått någon att vi har överfallits av snö, mängder av snö. Så mycket snö att 17 november 1995 inte längre bara är ett diffust minne utan en tydlig referens till denna helg.

Det känns inte alls frestande att gå upp till växthuset, eller att försöka sig på ett dopp i den vedeldade badtunnan. Tunnan syns ju för övrigt inte ens, så det skulle vara ett drygt jobb att skotta fram den. När man är färdig med det, då behöver man inte ett varmt bad längre utan en sval dusch!



Trädgården får helt nya konturer och former, det svårt att se att det finns en sittplats framför en mur här, eller att det brukar vara krasse som växer i min avlagda paraboltallrik som står på ett gammalt symaskinställ. Nu ser man bara den stora vita mössan.



Svårt att se var dammen är också, en ledtråd är fågelbordet på fot, i sten, det står vid bortre kanten av dammen, i förgrunden syns min Gingko Biloba. Jag hoppas verkligen att den har klarat denna vinter.



Yngste sonen försöker att skotta en väg fram till fågelbordet. Han fick verkligen vada fram i drivorna bakom huset!
Problemet är att snön yr så det som skottats fram snart är dolt igen



I morgon börjar min sista arbetsvecka på min gamla arbetsplats. I över 30 år har jag varit anställd på storsjukhuset, i augusti skulle det ha blivit 31 år.
Nu nalkas alltså sista veckan och jag har mycket blandade känslor över denna min sista vecka.
Jag känner glädje över mitt nya arbete som väntar, med arbetskamrater som redan är välbekanta och arbetsuppgifter som kommer att vara roliga och en utmaning.

Men också vemod över att lämna det som alltid har varit i mitt yrkesliv, min identitet har på något sätt suttit i husväggarna. Min arbetsplats är faktiskt, mina föräldrar undantagna, mitt livs längsta relation! Jag har bytt arbetsuppgifter och enheter inom storsjukhusets väggar många gånger, men alltid haft tryggheten och identiteten fast i de välbekanta lokalerna.

Några försök har jag gjort att bryta mig ut under åren som gått, jag har tagit tjänstledigt och provat andra arbetsplatser, men alltid återkommit och känt glädje över att kunna återkomma. Men varför byta då, när nu allting är så bra, tänker säkert några.
Därför att det faktiskt inte är så bra egentligen, det pågår en ständig nedmonterig av sjukvården som är svår att acceptera och att arbeta med. Som en gammal trotjänare (ja faktiskt så får man väl anse sig som gammal i detta sammanhanget)så är det svårt att se något positivt och att känna framtidstro i det nuvarande arbetsklimatet. Chefer på mellannivå sliter för att hålla ihop arbetsplatserna, men ges egentligen inga chanser att kunna skapa en bra och lugn arbetsplats.

Så vemodet är egentligen bara just det, vemod, vemod över det som varit, det som inte kommer tillbaka. Det är vemodigt att lämna arbetskamrater som jag har känt i många många år, vemodigt att lämna de arbetskamrater som jag lärt känna under senare år. Men jag känner ändå tacksamhet och glädje över att ha fått arbeta med så många fina människor, många kommer jag att fortsätta att ha kontakt med, några är jag glad över att kunna lämna bakom mig.
Att min resväg till jobbet halveras får väl anses som en rejäl bonus dessutom.

Det är dags att se framåt och att börja på något nytt! Det är spännande, roligt, en utmaning och framförallt, riktigt riktigt nervöst.

Det är inte bara att vända blad eller ett nytt kapitel, det är en helt ny bok som väntar på mig.

Om bara denna sista vecka kunde gå fort!

Sen får det gärna hasta på lite i tiden så vi kan få njuta av växligheten igen, inte bara leva i ett vitt och kallt månlandskap...

Cessi, minstingen i familjen

Nu är det hög tid att fortsätta med presentationen av de fyrfota familjemedlemmarna, så nu har turen kommit till Cessi.
Cessi är en sk "hittekatt", ett sorgligt ord för en sorglig händelse. Någon hittar en katt som antingen avsiktligt blivit utslängd, eller så har någon stackare förlorat sin lilla katt.
I detta fallet misstänker jag att det var det senare som inträffade, nämligen att hon kom bort från sin ägare, redan som liten kattunge.
Cessi upphittades på ett industriområde där en vän arbetar, Cessis smala lycka var att detta var rätt människa att springa på, eftersom detta är en person som älskar katter och inte tvekade att ta till sig ytterligare en katt, fast hon själv hade flera stycken.



Lappar i närområdet sattes upp, men ingen kändes vid lilla Cessi. Lite egedomligt faktiskt, för hon var välnärd och hade gott hull, var absolut inte rädd eller skygg. Så någon borde ha saknat sin lilla kattunge, hon kan inte ha varit mycket mer än 3 månader när detta hände.



Nåväl, eftersom min vän hade lite svårt att härbärgera ytterligare en katt så...ja det var svårt att inte smälta för de första korten som jag fick se av henne.
Liten, grå, och med en (tyckte jag då) vädjande glimt i de gröna ögonen.
Det blev ganska snabbt bestämt att hon fick flytta hit och bli västkustbo.



Cessi är en stor personlighet som tillför ytterligare en dimension på kattägarskapet, hon är pratsam liten dam som dessutom gärna bär omkring på saker och gömmer dem, senast för ett par dagar sedan försvann ett örhänge för mig...
Tack för att det blev jag som fick bli hennes nya matte!

Jag har en passion för olivträd!

På Thassos i Grekland där just de här bilderna är tagna, växer det mängder av olivträd... En bit upp i bergen fanns en av alla olivodlingarna på ön, när man närmade sig såg man ett silvergrått moln som skimrade, det var olivträdens kronor.
Så vackra, så generösa med sina frukter och därmed sin olja. Åldern de kan uppnå är beundransvärd, 1500 år! Världens älsta olivträd skall tydligen finnas på Kreta och vara runt 3000 år gammalt!
I anikens Grekland var trädet heligt och fick inte varken huggas ned eller brännas.
Och alla har väl sett fredduvan med en olivkvist i näbben? Oliven har en stor symbolik även i våra dagar.



För mig känns oliven som något evigt, den växer långsamt men blir bara vackrare och vackrare med åren. Dessa knotiga stammar har en hel historia att berätta om man ger sig tid att titta efter i lugn och ro. Samtidigt ger oliven som växt mig en känsla av frid, av evighet. Är jag stressad eller bara ur gängorna, då pysslar jag gärna med oliven(andra växter också naturligtvis, men just oliven skänker mig ro)



En del stammar hade hål rakt igenom sig, ingen aning om varför. Runt de flesta av träden låg uppmurade ringar runt rotknölen, för att inte vattnet skulle hinna rinna av så fort vid vattningen.



På väg tillbaka från en bergutflykt körde vi igenom en olivskog igen, silvergrågröna stod de efter vägkanten, så vackra så vackra..



Jag har ett eget litet olivträd, det är ca 5 år nu, har burit lite frukt och blommat tacksamt. Jag lär nog inte hinna starta något större skördning av det, kanske bäst att skriva in det i testamentet?

Stockrosor...

...är en stor favorit i min trädgård. Det är pålitliga slitvargar som kämpar sig upp ur myllan, oavsett omständigheter.
Jag har fått lära mig att de är 2-åriga, men det undrar jag om det stämmer, för mina är då så mycket äldre än 2 år. Att de självsår sig är uppenbart för ibland dyker det upp stockrosor på det mest egendomliga ställen, inte alls där jag planerat. Men även de gamla plantorna forsätter att komma upp, år efter år, dessutom så sprider de sig.
Tacksamt.
Enda skötseln som jag kan kommentera är att de måste bindas upp, eftersom höjden och tyngden av blommorna gör att de faller åt sidorna.

Färgerna är varierande över lag, jag kan inte minnas att jag köpt frön till mer än de svarta och ljusgula.














Stola och vacka är de, och de imponerar med sin höjd som utan vidare når långt över huvuvdet på mig.
Det är lika spännande varje år att se vilka olika färgkombinationer som kommer fram!

Kontraster är roliga...

...och just nu nödvändiga för att tro på att det kommer att komma en sommar igen!Bilder från en härlig båttur från i sommras känns som om det är rätt sorts uppmuntran, varmt havsvatten (till skillnad från tidigare bilder i denna blogg) ljummen luft och ett strålande väder.

Vad kan vara bättre än en båttur med goda vänner då?

Båtturen gick ut till Pater Noster, fyren som ligger ute på ön Hamneskär, i Bohusläns södra skärgård. Fyren renoverades år 2007, det var genom mycket frivilliga insatster som fyren kunde renoveras under flera år, för att till slut återfå sin mycket speciella plats på Hamneskär. De åren som fyren var nedmonterad saknades verkligen den välkända siluetten ute i väster.
Fyren är byggd 1868 och är en Heindenstamfyr.



Lite kuriosa: det sägs att orsaken till att arkipelagen runt omkring heter just Pater Noster är att innan fyrar och andra hjälpmedel så var detta en mycket farlig plats, mängder av grund och låga skär, svåra brott som var svåra att upptäcka. Sjömännen bad därför sin Pater Noster, dvs bönen Fader Vår, när de skulle passera denna ökända plats. Jag har inte aning om det är sant eller bara en skröna, men det låter troligt i mina öron...
Som tur var, så var det väldigt stilla väder när vi var där ute, det kan annars blåsa på rejält från väster, och finns ingenting utanför dessa små öar, bara vatten...





På vägen ut passeras Marstrand med Carlstens fästning som högsta punkt.





Det finns gott om perfekta tilläggsplatser och enskilda badplatser bara man kommer en bit ut från badstränderna.





Hemvägen bjöd på en fantastisk solnedgång då vi till och med lyckades få se tumlare! Att syftet med båttrippen egentligen var att fiska makrill kan vi glömma, vi fick inte en enda fisk, inte ett fiskfjäll ens! Bara maneter....