Förändringens tid nalkas, men snön ligger kvar...

Det har knappast ungått någon att vi har överfallits av snö, mängder av snö. Så mycket snö att 17 november 1995 inte längre bara är ett diffust minne utan en tydlig referens till denna helg.

Det känns inte alls frestande att gå upp till växthuset, eller att försöka sig på ett dopp i den vedeldade badtunnan. Tunnan syns ju för övrigt inte ens, så det skulle vara ett drygt jobb att skotta fram den. När man är färdig med det, då behöver man inte ett varmt bad längre utan en sval dusch!



Trädgården får helt nya konturer och former, det svårt att se att det finns en sittplats framför en mur här, eller att det brukar vara krasse som växer i min avlagda paraboltallrik som står på ett gammalt symaskinställ. Nu ser man bara den stora vita mössan.



Svårt att se var dammen är också, en ledtråd är fågelbordet på fot, i sten, det står vid bortre kanten av dammen, i förgrunden syns min Gingko Biloba. Jag hoppas verkligen att den har klarat denna vinter.



Yngste sonen försöker att skotta en väg fram till fågelbordet. Han fick verkligen vada fram i drivorna bakom huset!
Problemet är att snön yr så det som skottats fram snart är dolt igen



I morgon börjar min sista arbetsvecka på min gamla arbetsplats. I över 30 år har jag varit anställd på storsjukhuset, i augusti skulle det ha blivit 31 år.
Nu nalkas alltså sista veckan och jag har mycket blandade känslor över denna min sista vecka.
Jag känner glädje över mitt nya arbete som väntar, med arbetskamrater som redan är välbekanta och arbetsuppgifter som kommer att vara roliga och en utmaning.

Men också vemod över att lämna det som alltid har varit i mitt yrkesliv, min identitet har på något sätt suttit i husväggarna. Min arbetsplats är faktiskt, mina föräldrar undantagna, mitt livs längsta relation! Jag har bytt arbetsuppgifter och enheter inom storsjukhusets väggar många gånger, men alltid haft tryggheten och identiteten fast i de välbekanta lokalerna.

Några försök har jag gjort att bryta mig ut under åren som gått, jag har tagit tjänstledigt och provat andra arbetsplatser, men alltid återkommit och känt glädje över att kunna återkomma. Men varför byta då, när nu allting är så bra, tänker säkert några.
Därför att det faktiskt inte är så bra egentligen, det pågår en ständig nedmonterig av sjukvården som är svår att acceptera och att arbeta med. Som en gammal trotjänare (ja faktiskt så får man väl anse sig som gammal i detta sammanhanget)så är det svårt att se något positivt och att känna framtidstro i det nuvarande arbetsklimatet. Chefer på mellannivå sliter för att hålla ihop arbetsplatserna, men ges egentligen inga chanser att kunna skapa en bra och lugn arbetsplats.

Så vemodet är egentligen bara just det, vemod, vemod över det som varit, det som inte kommer tillbaka. Det är vemodigt att lämna arbetskamrater som jag har känt i många många år, vemodigt att lämna de arbetskamrater som jag lärt känna under senare år. Men jag känner ändå tacksamhet och glädje över att ha fått arbeta med så många fina människor, många kommer jag att fortsätta att ha kontakt med, några är jag glad över att kunna lämna bakom mig.
Att min resväg till jobbet halveras får väl anses som en rejäl bonus dessutom.

Det är dags att se framåt och att börja på något nytt! Det är spännande, roligt, en utmaning och framförallt, riktigt riktigt nervöst.

Det är inte bara att vända blad eller ett nytt kapitel, det är en helt ny bok som väntar på mig.

Om bara denna sista vecka kunde gå fort!

Sen får det gärna hasta på lite i tiden så vi kan få njuta av växligheten igen, inte bara leva i ett vitt och kallt månlandskap...