Gnistrande vackert.

Tog en liten tur runt i omgivningarna igår. En gnistrande kall och klar dag,
ca -10 hela dagen och en tämligen pinande vind som blåste rakt igenom kroppen.
Isen ligger nu så långt man kan se.



Havet som annars rör sig hela tiden och alltid ger ett levande och evigt intryck, ser nu dött ut. Hela omgivningen andas stillhet och tystnad. Inget vågbrus, inget kluckande mot strandkanten, bara väldigt tyst och stilla.



Det var inte många personer synliga, trots det vackra vädret, jag tror att många höll sig inomhus pga kylan. Även om termometern visade på - 10 är ju den verkliga kyleffekten betydligt större tack vare den envisa vinden.





I standkanterna är allting fastfruset, inte ett livtecken någonstans. Resterna av gräs och annan växtlighet står som egna små konstverk skapade av en tillfällighet.







Facinerande att se Insöbrons bropelare fastfrusna i isen. I vanliga fall är det rejäl ström här, nu har allt stannat upp, fruset mitt i en rörelse. Man får nästan lite domedagskänsla över alltings stillhet. Det känns som om naturen håller andan och väntar...





Att bo på Dyrön en sådan här vinter är säkerligen en utmaning. På sommaren är det en idyll inbäddad i grönska och bohuslänska klippor, en ganska ovanlig kombination, men nu på vintern se det inte lika idylliskt ut.
Svårigheterna att få till ett fungerande vardagsliv är uppenbara. Att ta sig till arbete och skola är inte bara till att kliva på färjan längre...



Det är verkligen gnistrande vackert i omgivningarna nu, och idag väntar vi på mer snö...
Jag måste ändå erkänna att jag längtar efter värme och grönska. Jag vill se att livet återvänter till den frusna världen utanför, att domedagskänslan ger vika när isen bryts upp, men det är bara att ge sig till tåls...

Oväntade möten.

Idag har jag varit på kurs, en fördjupningskurs inom mitt yrke. Visserligen bara på en dag, men det var lite nyheter som var intressant att ta del av. Kursdeltagarna var representerade från hela vår region, och den är ganska stor. Många kända ansikten och ännu mer okända.
Under fikapausen på morgonen hör jag plötsligt någon ropa mitt namn, det var en röst som jag inte hört på många år, men det gick inte att ta miste. Framför mej står en före detta arbetskamrat som jag inte träffat på ca 15 år!

Vi hade haft en väldigt bra relation när vi arbetade tillsammans, och vi fortsatte att hålla kontakten efter att hon bytte arbete och flyttade från stan.
Vi höll kontakten i flera år, hälsade på varandra och talades vid i telefon ofta, tills, utan någon anledning alls, kontakten bara rann ut i sanden. Varför blir det så?
Varför tappar man kontakten även med de där människorna som man i djupet av sitt hjärta verkligen tycker om och trivs tillsammans med? Att kontakten kan glesas ut för att till slut upphöra med de man kanske inte har en jättenära relation till är ju inte så konstigt, men jag tänker på de där andra, dom som verkligen kommer en nära.
Om man tänker på hur många vänner och bekanta man lämnat efter sig på vägen genom sitt liv så blir i varje fall jag fundersam. Varför tappar man kontakten med människor som man egentligen vill hålla kvar?

Nåja, nu har jag funnit en gammal vän igen, och nu tänker jag inte tappa bort henne igen!

På vägen till stan idag var det riktigt krispigt och klart väder. Halt och svårt att ta sig fram till fots var det inne i stan, snömodden från gårdagen hade frusit till ogenomtränglig is...



Men vackert på väg till stan var det.



Isen ligger på Nordre älv



Det var vackert på vägen hem från stan också!



Man kan lätt fundera om detta är Sälen eller Åre, men det är Göta älvdalen!

Denna vinter...

...sliter hårt på humöret, i varje fall mitt...

Jag hade först tänkt att fortsätta med min påbörjade husdjurssvit, det finns en katt och en hund kvar att presentera. Men med detta helknepiga väderomslag som skedde idag så tänkte jag i stället att fokusera på ...vädret.

Eftersom jag har haft en ledig dag idag tyckte jag det var lämpligt att ta mig ner till vår lilla hamn för att där dokumentera den omtalade isen som nu sträcker sig tämligen långt ut. Just nu är jag glad att jag bor på fasta landet och inte är utelämnad till färjors framkomlighet, eller elementens opålitlighet. Bilfärjorna klarar sig hjälpligt ännu, men de mindre passagerarfärjorna börjar få problem.
Nåja, isen ligger och den tänkte jag föreviga! När jag kommer ut på trappan upptäcker jag att det regnar is, ja is! Och regn, och snö, samtidigt! Såphalt... Efter att ha kanat runt på trappan i en högst ofrivillig piruett som slutade med att jag krampaktigt höll mej i räcket på darrande ben, bestämde jag mig för att låta havsisen vara. Den lär ligga kvar några dagar till.

Här kommer i stället några foton från en av de saker jag är mest stolt över i min trädgård, nämligen mitt blåregn.



Det är nu 4 år, och har blommat i 3 år. Det växter så jag brukar skämta om att det är på väg in i vårt sovrum. Flera rankor har tagit sig in i pannrummet som ligger helt brevid.



Doften när man går under pergolan som blåregnet klänger i är helt underbar nästan bedövande. Så småningom är det tänkt att det ska täcka det mesta av pergolan, och det går nog bättre än vad jag trodde från början, med denna växtkraft! Den växer så kraftigt att de små taniga spaljeeer jag satte upp det första året nu är ihjälkramade och bitvis hänger löst i lianen, utan fäste i väggen! Det är svårt att få bort dessa bitar nu, utan att skada barken...



Det är planterat vid husväggen och står väldigt skyddat för vind, och får en god portion sol på sommarhalvåret. Klippningen är det lite oorganiserat med än så länge, jag klipper när det behövs och när det kommer rankor farande där de inte skall vara! Säkert helt fel enligt expertisen, men blommar gör det!
2 gånger har det blommat om fram på sensommaren, det är inte helt ovanligt har jag hört, men mycket glädjande ändå!





Nu återstår det att se vad vintern har gjort med min ögonsten, att det fryser ner en bit, det räknar jag med, men hur mycket?

Katter...

...är en del av denna familjen. Detta är den ena av dem. En hona vid namn Cinna (egentligen Cinnamon, men det blir lite långt att säga)
Hon är född i maj -09, alltså inte ett år ännu.



Hennes ålder till trots har hon redan utvecklad en personlighet, det finns mycket divalater under den här sköldpaddsfärgade pälsen!
Pälsen förresten, den är hon paniskt rädd att få tillstökad, ännu värre är om hon råkar få smuts på de vita tassarna, då är hon riktigt i esse.
Vatten är mycket intressant, hon har flera gången varit på väg in i duschen under tiden vattnet rinner, men stoppar i sista sekund. Jag bara väntar på att hon ska ta steget fullt ut.



Det är en ganska bekväm liten dam som gärna ligger och sover under filtar eller täcken, hon är mycket intresserad av livet utanför, men hon har lika bråttom in igen, och då styr hon med raketfart till matskålen.
Detta var en liten presentation av den ena av familjemedlemarna, fler följer...

Örtagården...

...i Varnhem är inte speciellt stor och kanske inte heller helt tidstypisk. Men miljön och växtligheten bjuder ändå på härliga syner och information som man kanske inte har så väldigt stor nytta av i vårt århundrade.
Jag tror inte jag har användning för någonting som ska förhindra uppkomsten av likmask, men det kan ju vara bra att känna till hur man skyddar sig mot troll och liknande otäcka saker...





Om alla tistlar vore lika vackra som den här tror jag inte att tisteln skulle anses som ett ogräs över huvud taget. Visst är den helt underbar!



Låt oss hoppas att man inte har nytta av dessa olika behandlingsalternativ idag.
Det skapar verkligen funderingar på vad man egentligen gjorde i klostren och framför allt, hur har man kommit fram till alla olika behandlingsområden? Att överleva som patient kan inte ha varit helt enkelt.





Luftigheten och ruinerna som omger örtagården gör att man gärna stannar kvar och läser på de olika små informationsskyltarna som berättar om de olika växterna och de olika byggnaderna som för flera hundra år sedan bildade ett kloster.









Det är lätt att fastna i en klosterromantisk föreställning om hur klosterlivet på medeltiden var. Man tänker sig gärna en fridfull oas med vacker växtlighet och vänliga munkar och nunnor. Verkligheten var nog helt annorlunda med hårt arbete och periodvis vidriga förhållanden. Ändå är det en njutning både för själen och synen att idag göra ett besök i ruinerna efter ett kloster.

Kloster och kryddgårdar

Det är något speciellt med klosterruiner och dess tillhörande ört och kryddgårdar. Stillheten och och den rogivande atmosfären är påtåglig. Detta gäller i allra högsta grad klosterkyrkan och den tillhörande kryddgården i Varnhem.
Jag hade glädjen besöka Varnhem en stilla sensommardag, det var strax före stängningsdags så det var inte mycket besökare. Det var nästan så man kunde höra rösterna från de som gick på klostergångerna för flera hundra år sedan, mumlande böner på latin. Det var en mycket fridfull stämning som jag önskar att man kunde ta med sig lite av in i vår stressade nutid.




Så här står det om Varnhems klosterkyrka på www.vastsverige.com

Munkarna byggde upp en liten klosterstad och utgrävningar visar på ett avancerat vatten- och avloppssystem och förmodligen också kanaler för värme och ventilation. I slutet av 1200-talet var klosterkyrkan i Varnhem Sveriges största kyrkobyggnad och verksamheten blomstrade i flera århundraden. I samband med reformationen på 1500-talet upphörde klosterverksamheten och kyrkan lämnades också åt sitt öde. Magnus Gabriel de la Gardie lät restaurera kyrkan under 1600-talet och tack vare honom är kyrkan i gott skick idag. Själva klosterbyggnaderna fick däremot förfalla och inte förrän på 1920-talet började man gräva ut de gamla ruinerna. Klosterlivet finns väl dokumenterat och i museet vid kyrkan finns bl.a. en modell av den centrala klosteranläggningen och intressanta bilder och texter.
Varnhems vackra kyrka är gravplats för den Erikska kungaätten (1100-1200-tal) och här vilar också Stockholms grundare Birger Jarl, liksom kyrkans "räddare" Magnus Gabriel de la Gardie och hans maka Maria Eufrosyne.






Klosterkyrkan är väl värd ett beök även på insidan, dessvärre var inte fotografering möjlig av intriören.
Utanför kyrkan breder ruiner av klostergården och kryddgården ut sig. Kryddgården är inte så stor, men miljön gör att man gärna går runt och tittar på växtligheten och får sig en del aha upplevelser vad en del växter användes till...

Det finns fler...

...plantor som jag börjar att bli lite orolig över, tack vare kylan som tycks ha tagit ett järngrepp om vårt land. Min Ginkgo Biloba är ett exempel på växt som jag börjar att snegla lite bekymrat på.




Min Ginkgo är 3 år och är lite speciell för mig. Jag fick den av mina arbetskamrater på min sista arbetsdag. Jag hade bestämt mig för att sluta eftersom vår enhet skulle splittras efter många års samarbete. Vi var inte så många anställda på den här enheten, bara 7 stycken. Jag var den som kom in i gruppen senast, och jag hade varit där i 9 år.
Vi blev väldigt bestörta när vi fick beskedet om en kommande splittring och då var vi ändå lite förberedda på en förändring, men inte beredda på hur omfattande förändring det skulle bli.
När man är en såpass liten grupp som arbetar väldigt nära varandra så blir det till slut som en andra familj. På gott och ont. Det blev som en separationsproccess att gå igenom. Ungefär som en skilsmässa.
Jag valde att söka andra alternativ och slutade därför först. Mina arbetskamrater funderade på present till mig, och en av dem kom ihåg att jag gärna ville ha en Ginkgo Biloba. Det kan inte ha varit lätt att få fatt i en Ginkgo i februari månad, det är ju inte direkt högsäsong för att sälja sådana växter då...
Jag har sällan blivit så rörd och glad över en present. Den var verkligen genomtänkt!



I Wikipedia står det:

" Den (Ginkgon) är mycket långlivad. Man tror att vissa exemplar är mer än 1500 år gamla.
Namnet ginkgo (yínxìng 銀杏 på kinesiska), betyder silveraprikos. Den moderna Ginkgon är uppenbart nära släkt med påträffade fossil från Perm, 270 miljoner år gamla
Ginkgon har länge odlats i Kina. Några träd som planterats vid tempel tros vara mer än 1500 år gamla. Man trodde länge att tempelträden var de enda som fanns. Men nu känner man till åtminstone två små bestånd i västra Kina. På grund av Ginkgons höga anseende inom Buddhismen och Konfucianismen finns den planterad på många ställen i Korea och Japan. I båda dessa områden har den förvildats genom fröspridning till naturliga skogar.
Ginkgo-träd kan under gynnsamma omnständigheter odlas i Sverige åtminstone i odlingszonerna 1 och 2."


En fin Ginkgo fick jag. Första sommaren fick den stå kvar i sin kruka, tills jag var helt säker på var den skulle planteras. När jag väl hade bestämt mig, planterades den lagom till hösten.



Jag har täckt rotsystemet med granris och eklöv varje år, så också i år.
Men faktum är att så här kallt har det inte varit sedan jag fick den, och den står lite utsatt för vinden.
jag hoppas verkligen att kylan ger vika snart.