Gnistrande vackert.

Tog en liten tur runt i omgivningarna igår. En gnistrande kall och klar dag,
ca -10 hela dagen och en tämligen pinande vind som blåste rakt igenom kroppen.
Isen ligger nu så långt man kan se.



Havet som annars rör sig hela tiden och alltid ger ett levande och evigt intryck, ser nu dött ut. Hela omgivningen andas stillhet och tystnad. Inget vågbrus, inget kluckande mot strandkanten, bara väldigt tyst och stilla.



Det var inte många personer synliga, trots det vackra vädret, jag tror att många höll sig inomhus pga kylan. Även om termometern visade på - 10 är ju den verkliga kyleffekten betydligt större tack vare den envisa vinden.





I standkanterna är allting fastfruset, inte ett livtecken någonstans. Resterna av gräs och annan växtlighet står som egna små konstverk skapade av en tillfällighet.







Facinerande att se Insöbrons bropelare fastfrusna i isen. I vanliga fall är det rejäl ström här, nu har allt stannat upp, fruset mitt i en rörelse. Man får nästan lite domedagskänsla över alltings stillhet. Det känns som om naturen håller andan och väntar...





Att bo på Dyrön en sådan här vinter är säkerligen en utmaning. På sommaren är det en idyll inbäddad i grönska och bohuslänska klippor, en ganska ovanlig kombination, men nu på vintern se det inte lika idylliskt ut.
Svårigheterna att få till ett fungerande vardagsliv är uppenbara. Att ta sig till arbete och skola är inte bara till att kliva på färjan längre...



Det är verkligen gnistrande vackert i omgivningarna nu, och idag väntar vi på mer snö...
Jag måste ändå erkänna att jag längtar efter värme och grönska. Jag vill se att livet återvänter till den frusna världen utanför, att domedagskänslan ger vika när isen bryts upp, men det är bara att ge sig till tåls...