Oväntade möten.

Idag har jag varit på kurs, en fördjupningskurs inom mitt yrke. Visserligen bara på en dag, men det var lite nyheter som var intressant att ta del av. Kursdeltagarna var representerade från hela vår region, och den är ganska stor. Många kända ansikten och ännu mer okända.
Under fikapausen på morgonen hör jag plötsligt någon ropa mitt namn, det var en röst som jag inte hört på många år, men det gick inte att ta miste. Framför mej står en före detta arbetskamrat som jag inte träffat på ca 15 år!

Vi hade haft en väldigt bra relation när vi arbetade tillsammans, och vi fortsatte att hålla kontakten efter att hon bytte arbete och flyttade från stan.
Vi höll kontakten i flera år, hälsade på varandra och talades vid i telefon ofta, tills, utan någon anledning alls, kontakten bara rann ut i sanden. Varför blir det så?
Varför tappar man kontakten även med de där människorna som man i djupet av sitt hjärta verkligen tycker om och trivs tillsammans med? Att kontakten kan glesas ut för att till slut upphöra med de man kanske inte har en jättenära relation till är ju inte så konstigt, men jag tänker på de där andra, dom som verkligen kommer en nära.
Om man tänker på hur många vänner och bekanta man lämnat efter sig på vägen genom sitt liv så blir i varje fall jag fundersam. Varför tappar man kontakten med människor som man egentligen vill hålla kvar?

Nåja, nu har jag funnit en gammal vän igen, och nu tänker jag inte tappa bort henne igen!

På vägen till stan idag var det riktigt krispigt och klart väder. Halt och svårt att ta sig fram till fots var det inne i stan, snömodden från gårdagen hade frusit till ogenomtränglig is...



Men vackert på väg till stan var det.



Isen ligger på Nordre älv



Det var vackert på vägen hem från stan också!



Man kan lätt fundera om detta är Sälen eller Åre, men det är Göta älvdalen!